dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Jive Connection & Vusi Mahlasela: Special Delivery
Special Delivery (CD) Jive Connection & Vusi Mahlasela
2001
Helikopter Records
5/10

Afropop från Göteborg

Lyssna

Sök efter skivan

Jive Connection från Göteborg får med lite hjälp från Kulturrådet spela in en skiva tillsammans med Vusi Mahlasela. Jag ska inte låtsas att jag känner till varken göteborgarna eller deras gästartist. Däremot känner jag väl igen deras producent Torsten Larsson (ex-Stonefunkers) som verkar ha ett finger med i spelet i mycket av det som går lite utanför ramarna nere på västkusten. Skivan är utgiven på ett skivbolag jag mest känner som Punk Funk Unions hem – Helikopter Records. Förmodligen fick jag ett förklarande brev med skivan, men det har sedan länge försvunnit. Så långt min kunskap om bakgrunden till det jag ska få höra alltså.

Lite slarvigt skulle jag kunna stämpla skivan som world music och nöja mig med det. Men, vad är det? Egenligen? World music. För mig har begreppet sedan länge vattnats ur och känns lite slött. Det beskriver mest musik som vi inte riktigt kan sätta en etikett på på grund av avsaknad av referensramar, på sätt och vis ganska behändigt för en recensent alltså. Men om det lika gärna kan vara soca som calypso, bhangra som jojk – ja då blir begreppet inte särskilt användbart. Och även om Jive Connection förmodligen inte skulle bli sura om jag stämplade dem som world music är det inte en särskilt träffande benämning med tanke på begreppets vattnighet.

På ”Special Delivery” får vi uppleva ett möte mellan afrikansk pop och spirituell folkmusik och framförallt västerländsk jazz och funk, men även lite poprock. Ibland blir det lite mer av det ena, ibland lite mer av det andra. I sämsta fall blir det Stingdoftande ingenting som i ”Faceless People part I” och ”Face to face”. Som bäst blir det i titelspåret där allt smälter samman. Ovanpå en småfunkig grund av hammondjazz förstärkt av ett gitarriff som påminner mig om Jimmy Nolens entonsslingor sjunger Vusi Mahlasela något som närmast kan liknas vid en afrikansk spiritual.

Sen måste jag erkänna att jag har lite svårt att förhålla mig till de riktigt afrikanska poplåtarna – som säkert kan kallas för high life. Jag vet att det ska låta som det gör i inledande ”Thululalele” och ”Intombi Ye Mbali”, men det är något med den blanka ytan som håller mig borta. Det är för kliniskt för att riktigt fånga mig och gripa tag. Det spelar ingen roll att jag knarkat både ”Pang, Pang Krokodil” och ”Tropicopop”, jag har ändå inte förstått. Jag föredrar när det blir funkigt svettigt före den uppriktigt glada och nästan påfrestande lyckliga afropopen.

Trots att jag inte klarar av att tillgodogöra mig all musik på skivan gillar jag den. Jag gillar att man försöker tänja gränser och utmana invanda mönster. Afropop från Göteborg, tja varför inte egntligen?

Patrik Hamberg

Publicerad: 2001-10-22 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-25 14:09

Kategori: Recension | Recension: #1137

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig