Jag har alltid hållit The Charlatans som det bästa av banden som sprang ur Madchesteråren. Trots alla de motgångar som drabbat bandet har de enträget fortsatt, ständigt utforskandes ungefär samma grooviga brittiska popådra. De har alltid fyllt sin musik med en rejäl dos funk och soul. Hela tiden har de gått sin egen väg, med blicken fäst mot den där perfekta låten som finns där vid horisonten. Jag tror att det är därför de tilltalat mig mest. Att de aldrig gett upp. Ständigt utvecklats i sitt eget universa. Blivit bättre och bättre.

Med ”Wonderland” tar de ett steg åt sidan från den utstakade vägen. De blickar tillbaka till de tidiga åren. De har hittat en gammal bekant vid sidan av stigen och slagit följe. Resultatet av mötet med Danny Saber är inte en direkt uppföljare och utveckling av mästerverket ”Us & Us Only” (kanske kände de att de inte var mogna den uppgiften).

Istället har man spelat in en uppföljare till skivan som allmänt ses som deras svagaste (åtminstone i kritikerkretsar här i Sverige) – ”Between 10:th and 11:th”. ”Wonderland” är dessutom lika mycket av en uppföljare till alla de där skivorna vi minns från skiftet mellan 80-tal och 90-tal. Det är lika mycket en uppföljare till ”Screamadelica”, ”Pills 'n' Thrills & Bellyaches” och ”Turns into Stone”. Och precis som uppföljarna till alla de skivorna är slutresultatet sådär, även om ”Wonderland” faktiskt låter som en fortsättning till skillnad från de riktiga uppföljarna.

Danny Sabers inflytande på skivans sound är stort. Framförallt under den första halvan. Där bygger de flesta låterna på en typiskt Sabersk massiv basmatta och ett långsamt, småknarkigt groove. Det finns väl ingen anledning att tvivla på Tim Burgess utsago att hela skivan är inspelad under inflytande av rejäla doser Ecstasy. Drogen som mer än någon annan förknippas med Madchester. Ett väl desperat försök att återskapa en svunnen era om ni frågar mig.

Groovet, svänget och gunget sitter där det ska. Många av låtarna funkar faktiskt att smådansa lite till. Men, någonstans på vägen glömde man bort att skriva minnesvärda melodier och refränger. Hela tiden när skivan snurrar gungar jag med och tycker att det är en behaglig färd jag är ute på. Efteråt minns jag ingen av de stationer jag passerat. Inte ens den låt som stora delar av den svenska kritkerkåren hunnit lyfta till skyarna som ett mästerverk.

Men visst, när jag zappar igenom skivan för att hitta låtar att lyfta fram, ja då fastnar jag också på ”A Man Needs to be Told”. Fast lika mycket på den obligatoriska instrumentallåten ”The Bell and The Butterfly”. Bortsett från bob hund är The Charlatans det band jag helst skulle vilja se samla sina instrumentalspår. Där finns en potentiell guldgruva.

Så, den främsta anledningen till att jag de närmaste veckorna kommer att lyssna på ”Wonderland” ganska ofta är inte skivans egna meriter. Nej, det kommer jag göra för att The Charlatans var världens bästa band från Manchester – trots att de egentligen kom från Northwich.