Recension
- Love Is Here (CD) Starsailor
- 2001
- Chrysalis/MEI
Pretentiös minimalism
Lyssna
Externa länkar
- Officiell
- Den officiella Starsailor-sajten. Flashig och rätt fin. Läs om bandet och titta på bilder och videor.
- Micro-Starsailor
- Popex.com har en Microsajt om Starsailor.
- Recension
- NME tycker jättemycket om Starsailor.
Säga vad man säga vill om svenska journalister, men hur hårt det än jobbas på det så ligger vi ständigt steget efter våra vapenbröder i väster när det gäller att skapa upphausseade förväntningar, förhandsintresse, hysteri, hype eller hajp kring ett band. Trots detta finns det bevisligen gott om folk som jobbar stenhårt på att ta upp kampen, vilket de kanske ska ha en eloge för?
Hur det än är med den saken står det ändå klart i slutändan att det rör sig spel om två olika divisioner. En klasskillnad som inte kan bortförklaras genom att hänvisa till storlek. För faktum är att det är lillebror som slår storebror på fingrarna i den grenens toppstrid. Den amerikanska pressen har inte en chans mot den engelska när det gäller att utnämna band till årstidens/månadens/årets/tidernas/bästa band – någonsin, typ.
Starsailor släpper nu sin första fullängdare och sammanfattar utgångsläget pricksäkert i pressreleasens första rad: ”After the hype, it's time for the delivery”.
Vad är det då de levererar dessa företrädare för det som döpts till ”the new acoustic movement”?
En enkel platta som ändå känns duktigt kaloristinn. För trots att sättningen måste beskrivas som näst intill avskalad så kippar man nästan efter andan efter att ha lyssnat genom den.
”Love Is Here” bjuder på en redig överdos av någon slags pretentiös minimalism. Trots att det bara är trummor, bas, gitarr och massor av piano känns det som om man just blivit överkörd av Symfonirockers Gone Acoustic United.
Förklaringen är sångaren James Walshs vurm för dramatik. Han räds inte att klämma in falsett efter falsett uppblandat med kroniskt repetitiva röstdarrningar. Han känns som en akustisk Freddie Mercury korsad med Brett Anderson och Richard Ashcroft. Kanske en inte rakt igenom helig allians.
Ola Salo lär i alla fall gråta sig till sömns.
För mycket av det goda är bara det första av förnamnen.
Starsailor gillar 70-talet. Det hörs. De låter som den felande länken mellan Led Zeppelin, Queen och Suede, tappad på elektricitet, distortion och pompa.
Titelspåret ”Love Is Here” är fint och, tack och lov, riktigt återhållsamt vad gäller sången. ”Alcoholic” hör även den till höjdpunkterna med en gripande text, men i längden blir det helt enkelt för mycket. Samma gäller för mer eller mindre alla låtar. Och som helhet ger plattan ett kraftigt överslag på drama-mätarna.
”Coming Down” är ett bra exempel. Den ligger precis som de flesta låtarna på gränsen. Det är huvudsakligen bara James Walshs sång och en akustisk gitarr, och alltså inte alls pompöst producerat, men det slår ändå över till sist och det blir melodramatik och prettosoppa av det hela.
Man bara önskar att producenten Steve Osbourne kunde ha anropat inspelningsrummet oftare och sagt ”Hörru James, jättefint att du är en hejare på att darra på rösten och gå upp i falsett, men testa att ta ner det ett par, tre(hundra) snäpp”. Men det gjorde han bevisligen inte. För James Walsh tar i för drottning och fosterland.
Och han gör det precis hela tiden.
I små doser kan det fungera, men sträcklyssning rekommenderas inte. Det blir duktigt tröttsamt och måttligt roande i längden. Det som skulle kunna vara en riktigt bra debut blir bara sådär.
Även om rälsen lagts tillrätta för Starsailor så övertygar inte ”Love Is Here” om att de kommer att nå ända till stjärnorna.
Men de var i alla fall månadens smak 2001.
Publicerad: 2001-10-05 00:00 / Uppdaterad: 2001-10-05 00:00
19 kommentarer
Måste tacka för att du inte bidrar till hypen, bara jobbigt med hypade band. Dock tror jag att ni slår på tomma tunnor, här i Sverige har du ju varit knäpptyst om dom! Har du hört Alcoholic på radion nån gång? Jag kan inte protestera mot din recension eftersom jag inte har hört skivan än, men jag har väntat på den sen Hultsfred. När jag hörde Talk her down på radion nyligen kände jag igen den direkt. Alcoholic gick jag runt och nynnade på innan den släpptes som singel. Låtskrivning är ett av James Walshs tunga vapen. Du sjunger den moderata, slätsrukna loven när du vill att han inte ska skarpladda hans andra vapen, rösten. Låter lite Svensson i mina öron – ”En öl till?” ”Va, nej då kan jag ju bli full, det är ju inte bra…”
#
Jag har visserligen heller inte hort hela skivan an..
Men att dra ner en skiva idag for att den ar pretentios maste val anda hora till en hype..
Att sedan bara dra upp exempel som queen, led zeppelin och suede kanns som en missledande kritik mot all pretentios musik.. Jag far kanslan av att dessa band mest anvands for att ge pretentios musik en negativ klang och inte for att beskriva hur starsailor later.
Det finns sa mycket bra pretentios musik.. Lyssna pa king krimson och emerson lake and palmer.. Aven David Bowie har gjort manga pretentiosa och underbara skivor..
Min poang ar att jag ar trott pa att hora ordet pretentios i fel sammanhang..
#
Andra meningen, i Sverige har DET varit tyst, ska det såklart vara.
Ja, jag är också ganska frågande inför kopplingen till Queen…
#
Jävla Persson: det är inte fel att â€ladda sina vapen†men genom att använda dem precis HELA tiden så förtar det effekten. Tänk: Arnold-film med ändlösa explosioner. Tänk: Maria Carey. Tänk: Yngwie Malmsteen platta 5, 6, 7… Mindre är ofta mer.
Pretto: hajp i sig är inte nödvändigtvis av ondo, det gäller bara att kunna leva upp till alla förväntningar. Pretto kan vara hur bra som helst om det är bra pretto. Inte likamedtecken mellan pretto och dåligt.
Jävla Persson – igen: skriver inte att de låter som Queen, utan de att känns som den felande, avelektrifierade länken mellan nämna band. Ett försök till beskrivning av en känsla – inte en vetenskaplig stämpel på vad Starsailor är.
#
En liten lista på ord det borde vara dödsstraff på inom popjournalistik: pretentiös, teatralisk, symfonisk, vemodig, pompös. Ska ni skribenter fortsätta kalla all allvarsam musik för pretto så rekomenderar jag er att
skaffa ett synonymlexikon, så att ni kan variera ert ordval för beskrivningen av musiken.
#
Tillägg: Less is NOT more. Återhållsamt = Fegt.
#
Hörru Pasta: all allvarsam musik är inte alls det pretto, finns det någon som påstått det? Och det här med att införa dödsstraff är väl lite väl radikalt, eller?
Att sen återhållsamt skulle vara fegt är ungefär lite sant som att bombastiskt skulle vara modigt per automatik. Det finns inget förhandsfacit. Det är inte matematik det handlar om. Det är musik.
Det här är vad jag tycker om ”Love is Here”. Tyck vad du tycker.
#
Är jag ensam om att bli förbannad på ”The new acoustic movement”? Prettobritter (jo, det är precis vad de är) som tävlar i att vara tråkiga live, pompösa och jävligt tråkiga. Till er som gillar denna musik: Lyssna på Outkast, Stooges och Velvet Underground istället, så blir ni friska!!!
#
Led Zeppelin – Queen – Suede ???????…..iaf samma århundrande.
Är det inte så att man försöker göra en låt så bra som man kan. Starsailor löper linan ut, de vill helt enkelt inte göra bakgrundsmusik!!!!!
#
Patrik E >> Jag kan som sagt var inte protestera, eftersom jag inte hört hela skivan än. Live spela dom många låtar, tyckte det funka, ville aldrig att dom skulle sluta spela. Blir det för mycket kan man ju byta skiva. Till Travis eller Coldplay eller nåt som dom, sorgligt nog, jämförs med.
Nu är ju knappast många som köper Starsailor som är några die hard Arnie/Yngwie-fans. Du måste fråga dig vad dom vill ha som ser en Arnie-film/köper en Yngwie-platta. Tycker inte att liknelsen är riktigt rättvis. Brukar lyssna på demo-versionen av Love is here (låten). Sista versen, första raden: varje gång han sjunger ACHING tror jag att jag ska gå i sönder… vi hörs!
#
Jävla Persson: Arne & Yngwie var bara försök att förtydliga när det kan bli för mycket av samma sak – ingen jämförelse i övrigt med Starsailor. Tyvärr missade jag dem i somras, kan tänka mig att det var bra. Jag hoppas att du kommer tycka lika mycket om skivan när du får höra den.
#
Okej (mycket tjat från mig, då). När jag nu lyssnat igenom skivan måste jag faktiskt erkänna ett visst stygn av besvikelse. Däremot därför att jag tycker James Walsh röst ÄR (för) återhållsam, och delvis ersatt med en tragisk popteoretik. Love is here t ex, på Fever-singeln sparsamt arrangerad och Walshs sång obunden och fri. Mycket vackert. På skivan mer återhållsam och dessutom med ett knippe vidrigt meningslösa, musikaliska utsmyckningar. Coming down är ännu värre. Misstänker att det är en eftergift för att dom ligger på ett majorbolag. Synd. Kunde varit bättre. Tycker dock den är bra och det är bara dom låtar jag hört i andra versioner som jag â€stör†mig på.
#
Snälla Patrik, jag vet att det är musik det handlar om. Det jag opponerar mig emot är att ni popskribenter tävlar om att stampa på sådana band som enligt er tar sin musik på för stort allvar. Medans de som har en mer nonchalant inställning ständigt rosas. Exempel: The Ark, Queen och Toto = Ris, The Strokes, Stooges och Johnny Thunders = Ros
Jag delar din åsikt om Statsailor och band med liknande förhållningssätt, men måste ni sammlas på hög för att dissa?
#
Det här med att ”samlas på hög för att dissa”, eller hylla för den delen. Jag känner ingen direkt del i det. Tycker t ex att The Strokes är duktigt överskattade, vilket måste ses som en snudd på revolutionerande, icke konformistisk, recensentåsikt.
När jag skriver att någonting är pretentiöst så menar jag inte nödvändigtvis att de tar musik på för stort allvar. Det är i regel bra om man gör det – hur sen resultatet blir är en helt annan sak. Pretentioner är bra, men inte alltid resultatet av dem.
#
äh, var inte så taskig va!!!
Såg Starsailor i Hultsfred och det var det bästa jag sett, tycker james sjunger jättefint!!!
#
Hej, om Jävla Persson, Blomman och Linnéa är därute nånstans, kan ni snälla kontakta mig på
andy66novak@hotmail.com snarst möjligt! Det gäller en tillståndsfråga.
tack/AN
#
james walsh sjunger inte. han låter mest som han har en kyckling i halsen.
#
Till Emmy: Han sjunger ju faktiskt just det: ”I've got something in my throat”… *s* Lysande platta, om ni frågar mig, förresten.
Emmy: James walsh sjunger inte, han låter mest som han har en kyckling i halsen.
#
Men håll med om att det ändå är lite beundransvärt att lyckas skapa pretentiös minimalism.
Gitarr, bas, trummor och piano… Pretentiös minimalism.
Imponerande men inte bra.
#
Kommentera eller pinga (trackback).