Är det något man kan säga om norska Motorpsycho så är det att man aldrig riktigt vet vad man ska vänta sig från dem. De har under de tio år bandet existerat vilt kastat sig mellan olika musikaliska uttryck. Ena stunden gör de hårdrock, i nästa meckig pop för att därefter ställa sig på scen med en experimentell jazzorkester.

Den här gången har Bent Saether, Hans Magnus Ryan och Håkon Gebhardt bestämt sig för att göra den ultimata popplattan. Uppenbart inspirerade av den västkustpop som gjordes i USA i slutet av 60-talet har de försökt göra en norsk ”Pet Sounds”. Aldrig tidigare har en Motorpsychoplatta varit så ambitiöst arrangerad eller rikt instrumenterad. Blås, stråksektioner och fylliga ljudbilder är mer regel än undantag.
Här finns luftiga harmonier, det lite vemodiga soundet, de psykedeliska inslagen och framförallt vackra självklara popmelodier.

Efter öppningen med akustiska och lågmälda ”Bedroom Eyes” som lätt hade platsat på landsmännen Kings of Convenience ”Quiet is The New Loud” och den ilsket drivna rockstänkaren ”For Free” kommer skivans mästerverk. I ”B.S.” möts fuzzade gitarrer, fingerknäpp och en ljudbild som hämtad ur Phil Spectors hjärna. När sedan tvärflöjten börjar spela sin drillande slinga, stråkarna fyller på, det dyker upp ett surfgitarrssolo och en cembalo och man bjuds på allt från långa instrumentala solon till plötsliga tonartsbyten är det bara att blunda, räkna L-S-D, så är man plötsligt förflyttad till San Francisco 1967.

Efter den inledningen känns det som att Motorpsycho verkligen lyckats med sin föresats. Men tyvärr tappar plattan lite fart efter det. Det verkar nästan som om bandet fastnat i en och samma form och istället för att prioritera melodierna försöker trycka in så mycket det bara går i varje låt. Bästa exemplet på det är den över åtta minuter långa ”Go to California” som börjar som en solig glad poplåt men efter bara ett par minuter övergår i en utflummad instrumentaltripp. Popmusiken får vika på foten för experimenterandet.

Men även om inte ”Phanerothyme” är den poppärla inledningen utlovar är det fortfarande en riktigt bra skiva. Inte lika bra som föregångaren ”Let Them Eat Cake” men faktiskt inte så långt därifrån. Den har all den charm, oförutsägbarhet och spontanitet man förknippar Motorpsycho med. Hade det inte varit för att den ibland går lite på tomgång hade den nog kvalat in på min personliga Motorpsycho topp-tre.

Nu är det bara att vänta på vad Motorpsycho hittar på nästa gång. Jag längtar redan.