Jag tänker på en svensk vistradition, vispad svensk jazz och låter bli att tänka på Lisa Ekdahl.

Jenny Willén har ett självklart och svalt uttryck. Hennes röst smeker fram tonerna över ett svagt, men starkt komp. Ingenting sticker, bara lena strykningar medhårs. Inte svettigt, bara ännu ett glas vin tillsammans med ett stort kallt glas mineralvatten och disigt ljus.

Texterna är enkla och vardagliga, de tar sig rätt in innanför min bröstkorg på ett ungefär samma sätt som Josefine Craafords ex-mans texter till Bo Kaspers Orkesters debut gjorde. Ibland är de nästan smärtsamma träffsäkra om liv, förhållanden och kärlek. Om sanningar klockan fyra på morgonen, om kaffe och andra viktiga saker.

Hennes musikanter utgörs av en kompetent grupp som alla har förgreningar i Göteborgs jazz- och musikliv. Mats Eriksson (gitarrer) spelar också med i Mats Eriksson Trio, Mo Blues och på Mo Blues sångare Daniel Lemmas soloskiva. Sebastian Hankers (el- och kontrabas) har turnerat med Stefan Andersson och kompat Janne Schaffer och Claes Jansson. Jonas Lundberg (trummor och slagverk) har spelat bakom Meja, Mats Ronander och Tommy Steele (i Bingolotto). Joakim Rolandsson (altsax) spelar i Von Anka Trio, Magnus Nyström Band och Göteborgs Evenemangsensemble. Per Störby (dragspel) spelar i New Tango Orchestra och sjunger i Amanda.

Tillsammans har de gjort en debut som inte låter som en debut. Precis som Daniel Lemmas första soloskiva så har det göteborgska musiklivet gjort att Jenny Willén redan är ganska färdig med sitt ljud när hon fick chansen att ge ut det på skiva. Det finns naturligtvis håll att utvecklas åt, men det är inte valpigt och osäkert som debuter kan vara.

Skivan är kort (29 minuter) och kunde gjorts kortare genom att stryka den skämtsamma ”Pauls p-sång” som mest är irriterande. Men lika snabbt som den slinker ner vill jag höra den igen. Låta den glida ner i min strupe, inte som en kopp kaffe, men gärna som det där vinet.