”Endast losers missar den här konserten”.

Så löd den kaxiga texten på affischen som gjorde reklam för det nya rockhoppet från USA. En polare använde den som förklarande bildhjälpmedel när jag förebrående frågade honom hur han kunde ha hjärta att missa en spelning med mitt band som skulle spela på kåren i Örebro samma kväll.

Kombinationen gratiskonsert och ett av de band som han upptäckt under studietiden i staterna var tydligen tillräcklig för att detta svek skulle vara ett faktum. Han åkte till Stockholm och fick höra allt om vad han missat när han kom tillbaka dagen efter. Och jag fick höra ännu mer om vad han hade upplevt.

Det var 1994. Sju år och fyra skivor senare skulle nog inte ens skivbolaget drista sig till att trycka upp liknande affischer. Inte ens om det var en gratiskonsert det gällde och man kunde hänvisa till den gyllene devisen ”gratis är gott”.

Det var ett tag sedan Ed Kowalczyk och de tre barndomsvännerna i Live ansågs vara rockens motsvarighet till skivat bröd. Efter genombrottet med ”Throwing Copper” 1994, har det mest varit motigt för dem. Den tunga och underskattade uppföljaren ”Secret Samadhi”, motsvarade inte de kommersiella förväntningarna. Den sålde helt enkelt inte lika många miljoner exemplar som den föregående skivan, vilket enklast sammanfattas med ordet ”flopp” i den alltid lika uppfriskande krassa skivbranschen.

Om det var bakläxan från skivbolaget det berodde ska jag låta vara osagt, men ”The Distance to Here”, som släpptes 1999, var inte fullt lika tung, men hade det gemensamt med ”Secret Samdhi” att den inte heller kunde mäta sig med ”Throwing Copper” vad gäller skivförsäljning. Att det sedan inte är en dålig platta är en helt annan sak.

Även om jag aldrig räknat mig som något större fan, så har jag alltid lånat ut ett intresserat öra när de släppt en ny skiva. Att kalla dem för pretentiösa eller post-grunge-rockare är inte att vara ute och färdas på en velociped. Men att vara pretto är inget fel i sig. Inte heller att flirta med österländska tongångar och väva in det bland distade gitarrer. Bara det funkar. Problemet är bara att det funkar väldigt sällan och väldigt dåligt på ”V”.

Det börjar väl hyfsat med ”Simple Creed” med gästspel av Tricky och ”Deep Enough” som platsar som medelbra Live-låtar. Okej men inte mycket mer. Och då ska man veta att de hör till de bästa låtarna på skivan. Även balladen ”Overcome” är rätt okej

Men resten… Kan vi inte glömma resten?

När man kommit så långt som femte låten, ”People Like You”, under den första lyssningen börjar man förstå att det här kanske inte får ett lyckligt slut. Versen är inte riktigt bra, om man säger så.

Helt plötsligt låter Live nästintill lika fel som de förmodligen gjort i belackarnas öron redan på de tidigare plattorna. Låtarna faller platt. Arrangemangen känns inte tunga – utan bara svulstiga. Kanske tappar jag fokus och inte kan urskilja de eventuella höjdpunkterna på grund av allt som är riktigt… mindre bra, eller vafan, säg som det är: dåligt. För det är nog tyvärr det mest passande ordet.

I balladen ”Call me a Fool” går det riktigt åt helvete. Jag vet knappt om jag ska skratta eller gråta. Ed låter mest som Cartman när han tar de höga tonerna, och jag tror inte att det är riktigt den effekten han är ute efter. Det blir inte bättre av att det hela toppas med, vad som låter som, en kastratkör vid ett par tillfällen i samma veva.

Bort, bort, bort.

De femton låtarna kanske skulle ha räckt till en hyfsad EP. Men nu är det ingen EP, utan en fullängdare och den ska jag nu förpassa till något mörkt hörn i CD-samlingen och låtsas som om Live inte gav ut någon platta i år.

Live…?

Man kanske skulle ta och lyssna på ”Secret Samadhi” – den är ju inte så tokig…