Otep bildades bara tio månader före de stod på Ozzfest med skivkontrakt hos Capitol Records, utan att ens ha spelat in en demo. Både skivkontraktet och Ozzfest-bokningen fick de på sina live-spelningar. Snabbt, smärtfritt och tursamt kan man tycka. Och kanske lite för mycket så.

Otep är ett band som bygger mycket kring sin mytbildning, men myten kring bandet är inte färdig. Inte ens halvfärdig. De blandar på tok för mycket och det ger mest en oseriös bild av dem. Namnet Otep är inspirerat av gamla egyptiska gudanamn och skivan är smyckad med hieroglyfer både här och där. Skivan heter ”Jihad”, som i och för sig betyder kamp men som mest förknippas med den enda tillåtna formen av krig enligt islam – heligt krig. Låttexterna är inspierade av kristenheten. På den officiella webbsajten möts man av den österrikiska venusfigurinen ”Venus från Willendorf” från 25 000 år gamla europeiska fruktbarhetskulter. På sajtens olika avdelningarna hittar man citat från författare, filosofer och andra historiska personer. Men de binder inte ihop någonting. Teoretiserar ingenting. Och resultatet som skulle blivit intellektuellt blir bara ihåligt.

Och när tredje spåret på EPn är en förvirrad talad odyssé i trakter som brukar bevistas av Linda Blair blir det mest fånigt. Hade de tänkt färdigt kunde det ha funkat. Jag gillar mytbildning runt band. Men bara om de funkar.

Och det är synd. För det tar bort fokuset från ett helt ok band. Otep Shamaya är den kvinnliga frontfiguren som blandar strupsång med stötiga brutna sånginsatser över ett tungt metalliskt komp. Bitvis låter de som ett mognare och tyngre Kittie. En ljudbild som nog hinner mogna ytterligare till debutfullängdare ”Sevas tra” kommer under nästa år producerad av Terry Date (har tidigare arbetat med Pantera, Deftones, Soundgarden och Limp Bizkit).

Förhoppningsvis hinner de tänka över den bild de vill ge av sig själva till dess också. Det skulle behövas.