Det folk kommer att minnas med ”Old Ramon” om några år är förmodligen inte själva plattan, utan allt strul kring den. Inspelningarna påbörjades redan under hösten 1997 och skivan var färdig våren 1998. Att den släpps först tre år sedan beror på de allsmäktiga marknadskrafterna. Red House Painters kom helt enkelt i kläm när två skivbolagsjättar blev en.

Red House Painters, och framförallt Mark Kozelek har fått många allvarstyngda, unga män att spetsa öronen och axla gitarren. De starkt melankoliska låtarna har förvaltat arvet efter musiker som Nick Drake och fått många lärjungar.

Det är knappt att de känns som ett band.

Red – House – Painters.

Ett begrepp. Ikoner.

Många lärjungar och ännu fler trogna fans är det som gjort att ”Old Ramon” varit föremål för en del mytbildning om att det var ett mästerverk som låg och samlade damm i en unken skivbolagskällare.

Ibland överträffar myten verkligheten.

”Old Ramon” är ett bevis för det. Det är en okej skiva, men långt ifrån en klassiker. Uppföljaren till 1996 års ”Songs for a Blue Guitar” visar upp ett band som skulle mått bra av en utomstående producent som bollplank. Nu är det Kozelek som skött den biten, samt skrivit alla låtar, och det märks att det är svårt ibland att bedöma och förädla det man själv skapat.

Även om en av RHP:s styrkor alltid varit när de flyter iväg och låter låtarna ta den tid som behövs för att bygga upp dem så är de innehåller de dryga sjuttio minuterna en hel del som skivan mått bättre utan. En del låtar är långa utan att det leder någon vart. Andra skulle plattan ha klarat sig bättre utan.

Inledande ”Wop-a-din-din” är, RHP-mått mätt, en riktig trallstänkare. Den får en att spetsa öronen extra och undra om det var ett annat Red House Painters som blivit påtvingade en längre tids tjänstledighet. Ett glatt, positivt, band som även använder dur-ackord.

Men efterhand står det klart att de inte genomgått någon större musikalisk metamorfos. När en platta släpps så här långt det att den spelats in är det lite kluvet att lyssna på den. Man fastnar på vissa detaljer i produktionen. Vissa ljud. Man undrar om de skulle ha låtit bättre, eller fräschare med tre år yngre hörselgångar, eller om de helt enkelt är mindre lyckade.

Som det nästan flåshurtiga basljudet i ”Byrd Joel”. Och den hemska distade gitarren. Nej. Det skulle inte ha låtit bra när skivan var färsk heller. Känns som ett misslyckat försök att modernisera bandets sound.

I ”Void” sker det motsatta. Den är inte långt ifrån att placera sig bland klassiska låtarna men då dyker de hemska tvillinggitarrerna upp som ett eko från 70-talet. Stämmorna i sig är fina. Om det inte vore för att de är övermixade och känns som våt ståltråd upptryckt i ansiktet.

Vissa toppar och några dalar och sedan ett gäng transportsträckor. ”Michigan” är hästjazz och det har aldrig riktigt varit min grej. ”Smokey” är kompetent det känns mest som om låten trampar vatten. Jag tror inte att ”Golden” eller ”Kavita” heller kommer att rankas bland de stora låtarna bland fansen.

Det har nästan snackats mindre om ”Old Ramon” sedan den släpptes än det gjorde när den låg i malpåse. Den visar upp ett Red House Painters för tre-fyra år sedan, med den ena foten fast förankrad där bandet alltid stått, och den andra på väg åt ett annat håll – visserligen ett litet steg, men ändå.

Frågan är vad som händer nu. Är ”Old Ramon” ett fördröjt startskott eller är det en slutsignal? Kommer det något mer? Blir plattan en parentes eller en punkt. Vart bär det av om det blir en fortsättning? Vill bandet ha förändring? Och kanske lika viktigt för deras överlevnad – skulle det accepteras av fansen?

För inte ens ikoner överlever på status allena.