När musik är som bäst känns den självklar. Det kanske inte alltid går upp för en med en gång för att man av ett eller annat skäl värjer sig för det uppenbara, men förr eller senare tar man alltid till sig bra musik. När man väl gjort det funderar man över varför man inte gjort det tidigare. Så är det för mig och David & the Citizens musik.

På Popstad 1999 i Malmö stod David & the Citizens på scenen på KB. Instinktivt hade jag svårt för den före detta konstskolestuderande David och hans texter baserade på drömmar (jag försöker göra en poäng här, för faktum är att jag inte vet om det är mer än ”Now She Sleeps In a Box In the Good Soil of Denmark” som bygger på en dröm). Jag mumlade något om pretto och gick iväg till närmaste skivaffär och köpte en rockplatta. En sköld mot popvärlden, den värld som alltid tillhört andra än mig.

Ett par år senare dök nyss nämnda låt upp på en samlingsskiva och jag tyckte att den påminde mig lite väl mycket om en Placebolåt (jag kommer inte ihåg vad den heter, men drivet är liknande). Samtidigt stampade jag lite frånvarande takten. Ovetande om att jag höll på att tappa garden.

Jag vet inte om det var den låten som gav intryck och undermedvetet förde mig till bandets konsert på Hultsfredsfestivalen, eller om det var andra faktorer som spelade in, men besökte konserten gjorde jag i alla fall. Intresset väcktes och ett par veckor senare inleddes mitt förhållande med David & the Citizens debut-EP.

Jag må vara seg i starten och allergisk mot till synes överdrivna hyllningar av små debuterande popband, men jag vet när jag är besegrad. När musiken blir viktigare än funderingarna över branschkarusellen, då vet jag.

David Fridlund har författat och komponerat fyra rätt olika låtar till David & the Citizens debut. Alla med den gemensamma nämnaren att de är poplåtar skrivna i en amerikansk tradition (Ja, jag sa att ”Now She Sleeps In a Box In the Good Soil of Denmark” doftar Placebo…).

”Now She Sleeps…” är den mest slipade och hitbetonade låten. Den är riktigt bra, men den är den av låtarna som säger mig minst.

”Summer In No-Mans-Land” vet jag inte om jag är kapabel att beskriva. Det är bråkigt ställ med blås och piano och kan väl närmast beskrivas som basal och avskalad powerpop med ett par stänk av altcountry. Melankolisk sommarmusik för lata dagar i parken.

Även om de två inledande låtarna visar popsnickeri av klass, så är det ändå låt tre som fått mig att spela den här skivan om och om igen. ”Family Gathering” är nämligen skriven till mig. Det tror jag. Det måste den vara. Sumpigt häng och släpigt blås samsas med diverse andra högst organiska och inte fullt självklara instrument i den här Violent Femmes-aktiga låten. Alla bitar faller på plats och jag vill spela den för alla som kan tänkas tycka om den.

Jag tror alltid att det är ”Family Gathering” som är den enda riktiga favoriten på skivan. I alla fram till dess att spår tre går över till spår fyra.

Spår fyra bjuder på pumpande orgel och valstakt. Det går inte att värja sig. ”Brother” låter som Elliott Smith borde ha gjort efter ”Either/Or”. Det låter självklart och studiolive. Som om David inte gjort annat i sitt liv än spottat ur sig poplåtar. Att han mot slutet av låten pumpar på sin orgel så att det låter som det positivhalaren spelar i ”De Förlorade Barnens Stad” får mig att vilja ha ha mer.

Fyra låtar, fyra olika stämningar, men ändå en självklar helhet av musik som inte behöver kategoriseras. Jag kan inte annat än tacka och bocka. David Fridlund och hans Citizens har räddat en del av min sommar.