Recension
- Can Our Love... (CD) Tindersticks
- 2001
- Beggars Banquet/Playground
Världens mest nakna och trasiga röst
Lyssna
Externa länkar
- Tindersticks
- Webben
- Biljett Direkt
- Här kan du köpa biljetter till Tindersticks konsert på Cirkus.
Tindersticks är tillbaka på ett oberoende bolag, efter utflykten till skivbolaget Island. Men musikaliskt är bandet sig likt. Bitterljuva harmonier, sparsmakat komp, stråkar, hammond, rhodes, blås och Stuart Staples i fronten med världens mest nakna och trasiga röst. Det går långsamt som vanligt och egentligen borde den här skivan släppts till hösten istället. Det känns lite konstigt att lyssna på Tindersticks nu när det är ljust , varmt och livet precis vaknat igen.
”Can Our Love…” lyckas inte heller nå upp till storheten ”Curtains” från 1996. Liksom på förra skivan ”Simple Pleasure” har bandet hämtat inspiration från soulen. Dock utan att gå från moll till dur. Men där ”Simple Pleasure” fortfarande lämnar mig lite frågande, där övertygar den här skivan. Kanske är det stråkarna. Kanske är det att låtarna helt enkelt är lite bättre den här gången.
Stuart Staples delar faktiskt med sig av sången till Dickon Hinchliffe i ett par av låtarna. Det är ett bra grepp. Det är också bra att Ian Caples produktion fortfarande håller bandet väldigt sparsmakat. Inga onödiga detaljer här, utan ett effektivt, rent ljud som lyfter fram detaljer på ett snyggt sätt.
I mitt tycke är det här Tindersticks mest jämna skiva hittills. Bandet har blivit allt jämnare sedan debuten och nu fyller de faktiskt ut ett helt album utan att ha med någon olyssningsbar låt. Varje album har sina klassiker, men också sina katastrofer. ”Can Our Love…” är dock väldigt jämn. Men det är inte bara bra. De där omedelbara topparna från förr infinner sig inte.
Inledande ”Dying Slowly” är en klassisk Tindersticks-komposition, men kan inte mäta sig med låtar som ”City Sickness”, ”Another Night in” eller ”Tiny Tears”. Titellåten ”Can Our Love…” är en behagligt smygande souldoftande sak som växer, men fortfarande har en liten bit kvar, liksom ”No Man in the World” där Stuart Staples utan att rodna kör ett skönt prat-intro à la Isaac Hayes.
Tindersticks gör fortfarande mörk, stämningsfull musik av högsta klass. Men de skämmer inte bort oss med klassiker lika ofta som förr. När bandet kommer till Sverige i höst kanske stämningen är mer rätt, och låtarna har vuxit till sig. Men just nu, en vecka före midsommar känns ”Can Our Love…” inte som det ultimata soundtracket till mitt liv i alla fall.
”Just dying slowly
it seems better than shooting myself
seems better than shouting it out”
Bättre än förra skivan. Men fortfarande inte lika bra som de första tre. Fast jag vet att jag kommer älska den här skivan i oktober.
Tindersticks håller måttet. Fortfarande.
Publicerad: 2001-06-17 00:00 / Uppdaterad: 2001-06-17 00:00
3 kommentarer
Inledningsspåret och ”Can our love” är himla bra. Ska man köpa en skiva med Tindersticks ska man dock köpa Curtains eller ”Second album”. De är helt enkelt otroligt bra.
#
vet inte om jag håller med. simple pleasure är väldigt bra, bättre än denna.
#
[...] tappade jag dem. Många sa mig att den nya skivan de just hade släppt (1999 och 2001 och 2003 och 2008 och 2010) verkligen var bra igen. Jag lyssnade hoppfullt varje gång och gillade [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).