I högstadiet hade jag träslöjd, ett ämne som inte låg mig speciellt nära hjärtat. Rättare sagt: jag var urusel i träslöjd. En bra termin lyckades jag snickra ihop en enda sak. Ingen massproduktion, direkt.

Jag och två killar till tillbringade större delen med att sandpappra. Först femman, sedan trean och sist en massa finslipning. Där satt vi och sandpapprade och pratade om en massa annat. Rätt mycket musik. De saker vi lyckades få ihop såg rätt sorgliga ut. Men å andra sidan fanns det ingen risk att någon skulle få en sticka i fingret eller skära sig på en vass kant.

Koffee Brown består av Vee, som tidigare arbetat som körsångerska, och Fonz, låtskrivare, musiker och producent. De upptäcktes av förre Naughty By Nature-medlemmen KayGee, som också står bakom större delen av produktionen på Jaheims debut.

När jag hör Koffee Brown är jag tillbaka i träslöjdssalen igen. Enligt pressmaterialet tog det två år att spela in den här skivan och det hörs. Ytan är så polerad att jag kan spegla mig i den. Stämmorna sitter som ett smäck. Musiken har inga vassa kanter. Det här är en skiva som utan problem passar in i spellistorna hos vilken reklamradiostation som helst.

När jag lyssnar på Mars/Venus går tankarna till Zhané, inte helt oväntat eftersom KayGee stod bakom även dem. Men här finns ingen Hey Mr. DJ. Här finns faktiskt ingenting som man inte kan hitta på hur många soulskivor som helst. Det puttrar på, ibland gungar man med, men i nästa stund har jag helt glömt bort vad jag lyssnar på.

Det tog Koffee Brown två år att spela in Mars/Venus. Marvin Gaye spelade in What’s Going On på tio månader. Bara som en jämförelse.

När jag tog hem mina välputsade träslöjdsuppgifter fick jag några pliktskyldigt uppmuntrande ord. Men sakerna hamnade rätt snabbt på en hylla i ett förråd, där de samlade damm och glömdes bort.

Jag misstänker att Mars/Venus kommer att gå samma öde till mötes hemma hos mig.