Drum’n’bass kan å ena sidan vara av luftigt jazzig och melodiös, som LTJ Bukems ”Logical Progression”-serie, eller en poppig variant, som Everything But The Girls ”Walking Wounded”. Å andra sidan kan drum’n’bass vara kompromisslös, mörk och fanatiskt svängig, som Roni Size Reprazent.

Den här samlingen hör hemma i den sistnämnda skolan. Med ett viktigt undantag: det här är ungefär lika svängigt som ett bakfullt Scooter morgonen efter kärleksparaden i Berlin.

På de två skivorna bjuds vi på en drygt 90 minuter lång uppvisning i hur man inte gör bra musik. BPM-nålen har fastnat någonstans kring 437 och det är inte tal om den fantasirikedom som man hittar hos Roni Size. Piskande rytmer och en ljudbild som plankats rakt av från T99s klassiska techolåt ”Anasthasia” från tidigt 90-tal. Jättekul i 90 minuter.

Det kanske finns några människor som tycker att det här är kul att dansa till. Inte jag. Och jag kan inte tänka mig någon som tycker att det skulle vara kul att blasta den här skivan på högsta volym hemma.

Eller kanske är det egentligen meningen att det skulle följt med en säck rosa piller till den här skivan så att man kan ordna sitt eget hemmarejv.

För det här är olidligt trist.