Skivbolaget Teenage USA Recordings är coola. Baserade i Toronto, Kanada dyker dom med näsan före in i det kanadensiska indie-träsket och hittar band efter band som oftast har någonting fint att tillföra världen. Bland annat så har de numera underbara Elevator i sitt stall, vilket gör att en gammal Eric's Trip-sucker som jag själv blir extra intresserad.

När Mean Red Spiders (också de från Toronto) nya skiva ”Starsandsons” ramlade ner på hallmattan tog det inte lång tid innan jag smackade in den i cd-spelaren, lutade mig tillbaka och flöt iväg. Jag hade fantiserat ganska mycket om Mean Red Spiders innan jag hörde dem första gången. Jag har snappat upp lite skvaller via mailinglistor, nyfiket hittat noise-indränkta och sönderkomprimerade mp3:or lite varstans. Även fast det jag hört har varit nästintill olyssningsbart så har jag fått för mig att de är suveräna.

Det jag försöker komma fram till är att det var med stor spänning jag spelade ”Starsandsons” första gången.

Var detta bara ännu en fantasi som inte överensstämmer med världen utanför? Så här efteråt så måste jag säga att det nog var både och.

Fel: eftersom Mean Red Spiders VAR skitbra
Rätt: på grund av att musiken tvingar bort en från verkligheten, sätter fart på fantasin.

Förstaspåret ”Comprimise” börjar tungt med enkla, mässande trummor. En lo-fiproducerad akustisk gitarr följer efter, strax därpå säger en skramlig gitarrmatta hej till lyssnaren. Trancen är igång. Lisa Nighswander kompletterar till sist med sin underbara, luftiga röst. Jag vet att hon tidigare har blivit jämförd med Lushs sångerska Miki Berenyi och det är en ganska bra jämförelse, det känns dock som om Lisa är en aning mer yr i hatten, lite mer som ett skogsrå än brittisk pop-tjej, om man säger så.

Det vilar något otroligt melankoliskt över den här skivan. Genom gitarrmanglet smyger söta och sorgliga melodier ut i den svävande helheten och mjukar upp det råa, skapar en luftig atmosfär. Lite som My Bloody Valentine eller kanske The Jesus And Mary Chain. De flesta låtarna börjar manglande och fortsätter i samma stil rakt igenom, vaggar in huvudet i ljudens värld. Det är liksom rakt-fram-pang-på fast känslan av att Mean Red Spiders är närvarande existerar inte, dom står och tittar på sina skor 10 centimeter över scengolvet. Bilder.

Det finns några absoluta favoriter på den här plattan, ”Glass” är en av dem. Otroligt bra med stompigt trumbeat och repetitiv, avmätt sång. Jag får känslan av att hon berättar några slags instruktioner för att ta sig till x:et på skattkartan. Den avlöser den fyra minuter långa Left som bäst kan beskrivas som en blandning av Mogwai och Twin Peaks. Tre minuter och 20 sekunder av samma lugna, deppiga gitarrriff följt av 40 sekunder av samma riff fast med sång till och sen slut.

”Starsandsons” är som att flyga i drömmar och aldrig, aldrig landa, känslan av att vara osynlig på grund av att man sluter ögonen, att dyka djupt ner i blått vatten och inte träffa botten.

Vad man möjligtvis skulle kunna kritisera denna skiva för är att låtarna inte skiljer sig så speciellt mycket från varandra. Å andra sidan så gör det att albumet känns väldigt enhetligt. Det förstärker trancen.