Det kunde varit bra det här. Om det inte funnits några alternativ. Men varför skall jag lyssna på Static-X när delarna är bättre var för sig.

För om du blandar Ministry, Fear Factorys mest elektroniska experiment och hård elektronisk dansmusik från Digital Hardcore Recordings får du Static-X. Trots de potenta delarna är kombinationen helt impotent.

Sångaren Wayne Static försöker verkligen vara på allvar. Men han lyckas inte. Textmässigt harvar han i spår som inte var speciellt kul när de dök upp i mitten på nittiotalet och bara känns än tröttare nu. Mörkt, men utan djup. Jag känner ingen koppling till herr Static och det han sjunger, vilket gör det hela outhärdligt krystat och opersonligt. Oavsett hur mycket han tar i, oavsett hur mycket han ryter om att han inte passar in. Och den digitala ikonografin i form och innehåll funkar inte den heller. Man måste mer än läsa ”Neuromancer” för att vara cyberpunk, liksom.

Musiken är det som stämmer bäst, och därför är också ”Otsego undead” den bästa låten, då det är det spår som har minst antal ord i sig. Men också musikaliskt faller de platt i jämförelse med originalen. Det känns som om det gjorts förut och kommer göras igen med bättre resultat.

Jag vet att jag för det mesta är lite för hård mot hård musik. Men min åsikt är att när det är bra så är det fantastiskt, men när det inte är så bra kvittar det. Därför gillar jag mycket färre rockare i den hårda skolan än jag gillar exempelvis popgrupper, men de jag verkligen gillar älskar jag desto mer. Därför går Static-X bort. Långt bort.