Lisa Miskovsky spelar gitarr med munnen. Det är en av de saker jag gillar bäst med henne.

Inte så att hon slänger in guran i munnen och stajlar i bästa Hendrix-stil. Nej. Hon sjunger gitarr helt enkelt.

Hennes sångmelodier flyter ofta fram i bästa strängbändarstuk. På samma sätt som gitarrister som till exempel Joe Satriani kan sägas sjunga med sin gitarr, hoppar Lisas melodier ofta fram och tillbaka på ett lekande riffartat sätt mellan olika toner. ”Dallas Friends” är ett bra exempel.

Det gillar jag med Lisa. Men innan vi dyker in i skivan backar vi några veckor.

Efter att bara hört ”Driving one of Your Cars” var jag på gång att avfärda henne som ytterligare en i den, till synes ändlösa raden skivbolagsprodukter som får en text i handen och en tid bokad i studion, efter att ha lyckats på skivbolagets audition till den senaste dokusåpan. ”Hon ser bra ut och sjunger inte för taskigt. Vi har väl inget A-Teens för AOR-publiken ännu? Henne ska vi ha!”.

Det senaste tillskottet i skivbolagskrösusarnas stall av våta drömmar om mer flis helt enkelt..

Hade jag fastnat där det hade jag gjort bort mig.

Lisa Miskovsky är ingen produkt. Hon är sig själv. Hon råkar se ruskigt bra ut. Det är inte hennes fel. Hon skrivit några riktigt bra låtar . Att de sedan blivit överpolerade är förmodligen inte heller hennes fel. Hon är ju gammal hårdrockare så det kan det inte vara. Fast det är å andra sidan Max Martin också…

Låtarna är liksom bättre än skivan om man säger så. Lisa vet hur man slänger ihop en melodi som fungerar med bara en akustisk gitarr. Hon har en bra röst. Hon använder den på rätt sätt, även om hon kunde ryta till lite oftare. Jag önskar hon hade gjort det i studion när producenterna drog fram slipmaskinen och den breda kaloripenseln för att slipa av kanterna och smöra till det hela för att det skulle bli riktigt radioanpassat och passa in på både public service-radion och de imbecilla kanalerna.

Nåsta gång blir det bättre. Men låtarna. De finns där redan nu. Inledande ”Quietly”. ”Handbag” med breaket mitt i låten som följs av den distade gitarren. ”Sister” som hade mått bra av bantas lite. Och framförallt avslutande, akustiska ”Mary Bell” där det bara är Lisa och en gitarr. Där faller bitarna på plats och visar upp potentialen som gör att hon har potentialen att växa till en svensk Alanis eller Ani. Potentialen att växa bortom jämförelser och namedropping.

Jag vet inte om det är Lisa som fortsätter med ett kort, distat riff efter det att ”Ready for the Fall” är slut. Jag hoppas det.

Jo det måste vara hon. Och det får mig att hoppas på att det blir mer burköl och scooter än designdrinkar och limo nästa gång. För det här är inte det sista vi hör av henne.

Nästa gång. Då blir det åka av.