Det var Pelle som tvingade mig att lyssna på Ash. Det var sommaren 1997, ett år efter att ”1977” släpptes, som jag i Pelles trädgård hörde ”Girl from mars”. Jag smälte. Det var då den bästa pop-rock-låt jag hört, tyckte jag själv. Jag kom att spela ”1977” dygnet runt i flera månader. Det var riktigt bra. Smutsigt slammer och vackra ängar av melodier i en organiserad röra. Pop och rock i skön förening, och klassisk brittisk pop blanda med amerikansk slackerrock.

Jag blev grymt besviken på ”Nu-clear Sounds”, och ansåg att gnistan som funnits i den lite mer tonårsbejakande ”1977” var borta. På ”Free all Angels” har sångaren och låtskrivaren Tim Wheeler samlat ihop sig igen, borstat av dammet, och försökt igen.

Försöket är bra, det finn ett moget Ash bakom låtarna, men inte övermoget som på förra skivan och inte alltför teenage-angst betonat som på ”1977”. Detta är ren och skär pop/rock. Inga speciella utsvävningar, utan rivigt (så rivigt brittisk musik kan bli) och enkelt i sin klassiska sättning. Första singeln ”Shining light” är bäst på skivan. Vilken låt. Med de återhållna gospelinslagen är det en klockren favorit. När glorian runt Oasis hamnat på sned och när ingen längre minns Pulp lyfter Ash den brittiska musikscenen ett par steg.

Tyvärr blir dock ”Free all Angels” inte en skiva i samklang med ”1977”. Ash lyckas inte lyfta sig till de höjder jag lyftes till sommaren 1997 i Pelles trädgård.