De båda bröderna Jens och Petter Lindgård utgör tillsammans med David Carlsson The Mopeds och är ett av Sveriges överlägset sötaste och bästa popband. Med debutalbumet ”The Hills are Alive with the Sounds of Mopeds” åkte de rakt in i mitt liv och har vägrat att flytta ut. Jag räknar utan att tveka ”The Hills…” till en av mina verkliga favoritskivor. Ett album fyllt av klassiska pophits som ”Kid is Alright” och ”Lizard” känns det inte alls konstigt att märka den med ordet klassiker.

The Mopeds har alltid varit tätt förknippade med skivbolaget Vibrafon och studion Tambourine. Bröderna Lindgård har fungerat som blåssektion på många av de skivor som lämnat studion, bland annat hos Eggstone, Cardigans och S:t Etienne. När Vibrafon bestämde sig för att slå ihop fabriken härom året var det inte utan att jag blev lite rädd att The Mopeds skulle stå utan skivkontrakt för all framtid. Å andra sidan är de ju på tok för bra för att lyckas undvika att få ett. Det höll lyckligtvis danska Crunchy Frog med om och gav dem ett nytt.

”The Land of the Three” är en väldigt stark uppföljare. Vi får mer fantastisk glad pop som är trallvänligare än det mesta jag hört de senaste åren. Visserligen finns det ingen riktigt värdig uppföljare till de båda stora hitsen på ”The Hills…”, men det gör egentligen inte så mycket. ”The Land of the Three” är en mycket jämn skiva. Inget av spåren faller ifrån.

En del kritiker brukar avfärda The Mopeds som ett svenskt svar på The Presidents of the United States of America, förmodligen mest beroende på bandets humoristiska texter. Jag har väldigt svårt att se likheterna. För medan TPUSA är någon avart av amerikansk akustisk, studenthumoristisk, poprock är The Mopeds söta, charmiga och så långtifrån amerikansk collegerock det går att komma.

Så när The Mopeds skriver en låt om att man borde ha rätt att vara ofunkig kan tom jag skriva under på det, trots att jag normalt tycker att det borde vara lag på motsatsen. Inte ens en låt som ”Little Ugly Moustaches” eller ”Dina Tried her Silver Bow” (som blir nästa singel) lyckas landa på fel sida av min gräns för hur mycket knaslyrik jag kan acceptera. The Mopeds humor känns inte påklistrad och konstlad, den känns ärligt menad och framförs helt utan ironi – bara med den största tänkbara kärlek.

The Mopeds drar sig inte för att kika bakåt och återanvända. I både ”Speak Honestly” och ”Deep under the Sea” gör de en kort parafras på riffet från egna hiten ”Kid is Alright”. I andra låtar går det att hitta fler mer eller mindre tydliga influenser från stora delar av den glada sidan av popens historia, ”Take a Walk on the Wild Side”-basen i ”Everdoubt” till exempel. Kännetecknande för lånen är att de hela tiden framförs med glädje och värme.

Jag har redan hittat gott om favoriter som jag skulle kunna tänka mig att bygga blandband runt ”The Right to be Unfunky” har redan genrerat en bland-CD, ”Speak Honestly skulle lätt kunna utgöra en bas till de bästa svenska sötpoplåtarna någonsin och ”Now She Goes” är en självklar del på en kassett med grillsommarlåtar. Om ytterligare några veckor när den här skivan fortsatt att dominera min CD-spelare har jag med största säkerhet satt ihop ytterligare ett par blandningar som alla innehåller ett spår från ”The Land of the Three”. Det här är musik att älska.

The Mopeds har redan tagit över min värld igen och förvandlat mig till popkille. Jag blir varm i själen av att lyssna på ”The Mopeds”. De gör världen till en lite vackrare plats. Att föregångaren är snäppet vassare gör faktiskt ingenting, det här är mer än bra nog.

Förhoppningsvis är det inte bara 100,000-tals japanska artister som tycker att the Mopeds är ett av världens bästa popband den här gången. Det är din skyldighet att sätta dem överst på den svenska topplistan. Jag uppmanar just dig att köpa den här skivan. Det är du värd.