Jag är 8 år gammal och har fått följa med mamma på studieresa med hennes jobb. Vi åker i en stor buss. Jag har min walkman i ett fast grepp och i de mintgröna snäckorna spelas ”All through the night”, med Cyndi Lauper, på repeat.

Jag har varit på Bengans (skivaffär i Göteborg) med pappa och köpt singeln för egna pengar och sedan spelat in den på ett kassettband, flera gånger efter varann. Jag känner mig stor för jag har valt musiken själv.

Innan besöket i skivaffären har jag suttit vid radion hemma och försökt skriva ner sångerskan och låtens namn. Radiopratarna pratar för fort men vid andra eller tredje försöket lyckas jag snappa upp så pass mycket att jag kan skriva ner något som som pappa kan läsa upp för expediten på Bengans.

Med på bussen på studieresan finns ett till barn med. Han är äldre än jag och heter Mattias och jag vill gärna spela upp låten för honom. Efter ett tag lyckas jag få honom att stoppa snäckorna i öronen. Han verkar inte alls förstå ”All through the night”s utsökthet. Han rör inte en min.

Själv tycker jag att låten är fantastisk. Syntharna i introt blixtrar. Jag ser änglar spela det på harpor och Cyndi sitter på ett moln mitt i allt och flyger fram över himlen. Hennes desperata sång låter mig förstå att det här är viktigt.

Har jag någonsin haft en idol var det då. Cyndi hade hår i olika färger och längder. Hon dansade som en galning och hade kjolar av tidningspapper och tyll, vilket fick mig att sitta sena nätter och tillverka likadana till mig själv. Jag klippte även stubblugg, färgade håret med karamellfärg och försökte förgäves trä armband över fötterna.

Synd bara att singelomslaget var så fult, nästan helt i svartvitt. Jag tyckte att hon förtjänade färg.