I Fagersta finns inte bara The Hives, en hel del andra band växer upp där också. Ett av dem är Seltzer, som med sin självbetitlade debut påstås göra en tung och färgsprakande entré på den svenska hardcore-himlen. Det har sagts mycket om Seltzer, om deras förträffligt och om deras kraft. Jag erkänner att jag är besviken.

Seltzer låter bra, riktigt bra. Det är städat. Det är välspelat. Det sjungs grymt bra. Texterna handlar om hjärta och smärta. Det är föredömligt producerat av Pelle Saether. Men det lyfter aldrig. Det sätter inte fart på mig, och ingen som helst energi strömmar ut ur mina högtalare. Att låta bra är inte samma sak som att vara bra. Att vara bra är inte samma sak som att låta bra.

Med båda fötterna stadigt placerade i grunge/hard-core/engelsk ångestpoprock så blir inte Seltzer det jag hoppats på. Jonny Lennartssons sång är bra, och Mattias Westers kör är dito. Ändå blir detta som en blek kopia av 59 Times the Pain och mina gamla favoriter No Fun at All. Seltzer sticker inte ut, men gör absolut inte dåligt ifrån sig.

Bäst på skivan är ”Beautiful day” när Pelle Saether tar över sången. Låter som en blandning av Foreigner och ett Bad Religion på valium. Coolt.

Medel, men inte mer.