I tio år har The Divine Comedy skapat sin lite folkliga popmusik. Oftast med rötterna i Irland men alltid på ett engelskt vis. Eller skall jag säga brittiskt, för det är de facto så att The Divine Comedy känns ”british”. Bandet på sju personer har alltid letts av Neil Hannon som också skriver det mesta av bandets musik. Efter en rad fullängdskivor (och samlingar) har nu bandets skiva ”Regeneration” släppts, och visst har de tagit ett steg framåt men fortfarande på samma gång förblivit sig lika.

Producerat av Nigel Godrich får bandet en säregen och lite vemodig framtoning. The Divine Comedy låter som en salig röra av det bästa ur Englands popskatt. Här finns The Verves pampighet, Radioheads ångestladdade kramper, Beatles flyt och melodi och Elvis Costellos lite gladledsna framtoning. Då och då känns musiken lite lik REM, och även om nu många skulle vilja argumentera mot mig så nämner jag Tindersticks. En salig röra som blir bra.

Denna skiva dog nästan samma dag som den släpptes i mars. Jag kan bara kort säga att den förtjänar ett bättre öde. För skivan är en smakfull helhet förpackad i intelligenta texter och superba arrangemang. I större delar av låtarna kopplas mer eller mindre stora delar av symfoniorkestrars stråksektioner in. Så snyggt. Men ändå så lagom.

För The Divine Comedy är ett lagomband. Det går inte för fort, det går inte för långsamt. Det är inte för skrikigt, men ändå inte lågmält. Det är lekfullt, men inte utan allvar. Det handlar inte om politik, men ändå om kärlek. Jag fastnar i det där ”lagoma”, för även det har en charm. Det är inte pop, men ändå poppigt. Gillar du Radiohead och Belle and Sebastian så skulle detta kunna var symbiosen du letat efter, jag lovar. Helt klart.