Jag erkänner att min bekantskap med bob hund faktiskt inleddes med ”Omslag: Martin Kann”. Jag hade nog hört en del av vad de gjort tidigare, men aldrig fastnat i träsket riktigt. Ska jag vara helt ärlig var det inte ens fullängdaren som drog mig närmare bob hund. Den släpptes redan i augusti 1996, men det var kring jul det året jag fick singeln ” Düsseldorf 3:53 + c:a 11 min. från Koppom okt. –94”. Jag såg videon till ”Düsseldorf” och mötte någonting stort. Det tyckte jag själv i varje fall, så direkt i mellandagarna inköptes albumet.

Jag håller ”Omslag: Martin Kann” som den bästa helhet bob hund åstadkommit. Låtarna faller liksom på plats på ett sätt som jag inte tycker de gör på något av bob hunds övriga album (möjligtvis på några singlar). bob hund befinner sig på ”Omslag: Martin Kann” i gränslandet mellan det svåråtkomliga i pre-”Omslag: Martin Kann” och det mer melodiöst enkla i post-”Omslag-Martin Kann”. Detsamma gäller texterna på skivan. Det finns en blandning av den civilisationskritik bob hund ofta beskrev i svåra men rätt kul texter och de mer livsbejakande texter som ”Jag rear ut min själ…” kom att innehålla. Jag tror det är därför jag tycker den här skivan är så spännande. Vardagen bryts mot våra extraordinärt ovanliga mänskliga psyken.

Bara inledningen på skivan ”En pratstund” ger mig rysningar, som eskaleras i takt med att Thomas Öbergs sång övergår i neurotiskt argsinta skrik. Spår nummer ett följs upp av låt på låt som både bejakar livet men också visar på dess baksida.

Min absoluta favorit på albumet är ”Nånting måste göras”, en svängig dänga som både får dig att dansa och att tänka efter. För visst är livet kul och värt att dansa till, men runt oss finns det många saker som vi behöver göra någonting åt. Gör något du också, lyssna på ”Omslag: Martin Kann” och upplev det bästa bob hund gjort.