XL och Megaton, två artistnamn som ger tankar om tyngd och storhet – jag tänker Godzilla. Kanske borde jag tänkt tröghet också. Trippel Etts debutalbum på Petters bolag Bananrepubliken är tyvärr just en ganska trög historia. Det är mer av samma lika. XL och Megaton flyter som vore de yngre och mer oerfarna bröder till skivbolagsbossen själv och hans gamle vapendragare Rusiak. Intonation, tyngdpunkt, rim och musik ligger på samma ställe. Bara ett par snäpp mindre intressant. En andra sorteringens produkt.

Trippel Ett fick några gratisrubriker i pressen i samband med första singelsläppet från ”Svar på tal”, ”Flickorna”, som innehöll en sampling från Gyllene Tider. Första gången sägs det. Jaha, än sen? Sen när blev det stort att sampla Per Gessle? All respekt för Halmstadsbons framgångar, men musikaliskt har åtminstone jag aldrig förstått karlns storhet. Inte gjorde Trippel Ett något bättre av det heller. I det långa loppet inbillar jag mig att ”Flickorna” kommer att stå i vägen för XL och Megaton.

Riktigt intressant och engagerande blir det bara i två spår strax efter mitten på albumet. ”Selma” (som gästas av Fre) är musikaliskt ett intressant låtbygge där XL och Megaton rimmar om pengar och bristen av detsamma runt ett beat som mest påminner om klassiska C64-spelet International Karate. I tiden, med örat mot marken. Här finns det egensinne jag hörde och gillade när de gästade Petter i ”Vad ser du?”. Efterföljande ”Fatta när vi snackar” faller mig också på läppen, men det beror nog delvis på att den bygger på en sampling jag hört förr, men för tillfället inte lyckas placera, och det var kanske inte meningen.

”Svar på tal” är inte en skiva som låter illa. XL och Megaton rimmar inte helt oävet. Problemet är att helheten är oengagerande. Beaten är mer av samma vara som hittills ramlat ut ur Bananrepubliken. Rimmen tillför inget nytt, det är mer skryt och skrävel utan botten. Det spelar ingen roll att de i titelspåret rimmar ”Ni kan skriva vad ni vill / såga om ni vill / Dissa om ni vill” Gästlistan ser ut precis som väntat: Petter, Eye N I, Ayo, Thomas Rusiak, Melinda, Timbuktu osv. Den enda som saknas är väl egentligen Feven. Producenterna är samma som vanligt och ingen av dem har hittat en ny väg att utforska. Sa jag mer av samma lika?

Jag kan inte skriva upp det här även om jag skulle vilja. Jag önskar att de getts mer tid att utforska en egen värld, för det är i de egna produktionerna Trippel Ett känns angelägna. På ett Collén & Webb beat försvinner de i mängden. Det var väl inte bredd i betydelsen urvattning à la reklamradio den svenska hiphopen behövde just nu.