Det här känns inte riktigt spännande längre. Eller snarare: det kändes spännande innan jag lyssnat på skivan. Jag var nyfiken på att höra hur Heed skulle följa upp debuten ”Postdynamic Tide” och hiten ”Seldom Seen”, som orättvist nog blev avfärdad som synonym med en reklamkampanj då det begav sig. Ett bekvämt och respektlöst sätt för en samlad press att behandla ett debuterande band.

Hur låter då Heed 2001? De fortsätter att köra på i samma triphoppiga ljudlandskap. Melodier från akustiska instrument, oftast piano, smyckar grunden av bekanta loopar och samplingar som allt som oftast sprakar lite vinylnostalgiskt i bakgrunden.

Snyggt, tryggt och sobert. En rejäl dos Massive Attack och Portishead blandas med lite jazz. Att lyckas göra något som sticker ut över mängden i den ”genren” är inte det lättaste. Vilket bevisas på ”Breakeven 2200”. Många låtar tappar på att det känns som om man hört dem förut.

Saint Etienne gästar med instrumentala ”Manual # 29”, Tori Amos hjälper till i Precious Left”, och är inte ”New Plans” en bortglömd b-sida med The Cardigans som fått enerverande pratsångspålägg? ”Like I Care” måste väl ändå vara en Massive-cover? Eller är det Rebecka Törnqvist på helium som gästar i somrigt lättjazziga ”So Quiet Here”?

Så där håller det på i mitt huvud när jag lyssnar på skivan och eftersom jag inte känner i ryggmärgen, hjärtat och inte heller i andra trakter att: ”det här är låten jag saknat – där satt den!”, blir det mest ett jaha av det hela. Ibland blixtrar det till lite i det jämntjocka. ”Harvest” är riktigt bra, den ensliga pianoslingan i instrumentala ”To keep My Hatered Sharp” ekar vidare långt efter låten är slut och man vill ha mer av spraksången i en och en halv minut korta ”Precious Left”, men för övrigt känns det just jämntjockt.

Missförstå mig rätt. Det är inte dåligt, men inte heller angeläget. Förutom de oftast alltför tydliga referenserna är det egentligen bara Göran Lindhofs pratsång som är jobbig. Den känns oftast krystad istället för cool och plattan skulle må bättre utan den i de flesta fall. Jennie Abrahamssons röst är en av Heeds styrkor och den borde utnyttjas mer.

Det är ungefär som med Iron Maiden. Det är mycket möjligt att låtarna på de senaste skivorna är lika bra, eller kanske till och med bättre än de jag håller som klassiker från de gyllene åren i tidiga mitten av 80-talet. Men eftersom de senare känns som upprepningar på originalen så har jag inget större intresse av dem, på samma sätt som jag hellre lyssnar på andra plattor än att köra ”Breakeven 2200” från start till mål.