Även om jag blev glad när det bestämdes att jag skulle skriva om Saïan Supa Crew kändes det samtidigt inte helt problemfritt. Orsaken till min tveksamhet var mina, i stort sett, obefintliga kunskaper i det franska språket. För trots att en tappert kämpande gymnasielärarinna under tre års tid försökte få mig förstå franskans grunder är det inte mycket kvar av de kunskaperna idag. De enda gånger jag ens varit i närheten av att försöka tala något som liknar franska är vid inköp av antingen vin eller starkt doftande ostar. Och även då brukar det uppskattas av butiksbiträdena om jag kan peka på vad jag menar. Kort sagt är inte franska mitt forte.

Den franska hiphopscenen är i ärlighetens namn inte heller något jag kan skryta med att ha örnkoll på. Visst finns det plattor med både MC Solaar och Faf Larage i skivsamlingen men så mycket mer är det inte heller.

Att med den förutsättningen ge sig på att recensera en skiva med fransk hiphop kändes därför onekligen lite knepigt. Det är ju inte direkt så att texterna är helt oviktiga. Men det var bara att bita ihop och göra ett försök.

Så här i efterhand kan jag inte vara annat än glad att jag försökte. För även om jag fortfarande inte förstår ett jota av texterna på ”KLR” känns inte språkbarriären som ett hinder. Framförallt beror det på den variation skivan visar upp. En variation som har sin grund i att Saïan Supa Crew egentligen är tre olika grupper, Explicit Samurai, O.F.X. och Simple Spirit samlade under ett gemensamt namn.

Resultatet är en grymt svängig och glädjesprudlande blandning av hiphop med ragga, soul och latininfluenser. Ofta är kasten mellan låtarna både tvära och oväntade. Från slö, jazzig hiphop i ”G-Padpo” till bouncig ragga i ”Ragots”. Från slick Erykah Badu-doftande soul i ”Soul Mwa Pas” till en helt vokal och utflippad version av gamla discodängan ”Ring My Bell” där Saian Supa Crews båda mänskliga beatboxar, Leeroy Keziah och Sly the Mic Buddah, verkligen visar vad de går för. Innan skivan är slut har kollektivet dessutom hunnit avverka reggae i coola ”Que Dit On” och avsluta det musikaliska kalaset med en dos bossa i ”KLR”.

Allt gjort med en sådan lekfullhet och glimt i ögat att det, trots att Saïan Supa Crew kommer från ett helt annat musikaliskt håll, emellanåt faktiskt påminner om vad landsmannen Manu Chao gjorde på mästerliga ”Clandestino”.

Så det faktum att jag inte förstår texterna gör nu inte så mycket. Visst förlorar man en dimension, det kan jag inte sticka under stol med, men när musiken i sig själv sprider sådan glädje och kraft som på ”KLR” glömmer man det snabbt. Då behövs inga texter.

Man förstår ändå.