När Nåid debuterade för fyra år sedan med sitt självbetitlade album fanns det en ton av nordiskt vemod invävd. Det handlade om långa, melankoliska och mestadels instrumentala låtar. De tre mest omtalade spåren var omarbetningar av gamla isländska folkvisor med vissångerskan Hanne Juul på sång. Och det var just det som uppstod i mötet mellan gamla nordiska folkvisor, instrument som digeridoo och Nåids moderna programmerade beats och samplingar som gör att ”Nåid” är en platta jag fortfarande plockar fram då och då.

Det finns ett par stunder på den när Juuls skira stämma och Nåids elektroniska ljudlandskap skapar riktigt ljuv musik. Inte minst kommer den till sin rätt när nätterna börjar bli riktigt långa och kvicksilvret håller sig konstant under nollpunkten. Singeln ”Blástjarnan”, oavsett hur utdaterad den idag anses vara, är ett bra exempel på en sådan låt.

Sedan dess har Martin Landquist, som ligger bakom Nåid, gjort remixer åt Eagle-Eye Cherry, producerat The Cardigans och Kent, gjort musik åt Cirkus Cirkör, samarbetat med indiska sitarmästare och nu senast varit på turné med Teddybears STHLM.

Men trots variationen på samarbetspartners och de influenser och intryck man kan ana att han snappat upp inleds nya ”Waking Up” med att Juuls röst börjar sväva över en pulserande ödslig synthkuliss. Och det var inte utan att jag hajade till första gången jag hörde det på singeln med samma namn. Visst är ”Nåid” en bra skiva men har det verkligen inte hänt något med soundet sedan dess? Men efter bara ett par sekunder när gitarren och det taktfasta beatet tog vid var det uppenbart att det hänt saker. Det var mycket mer rakt på sak och melodiöst än förra gången.

Ytterligare en stor skillnad är att nästan samtliga spår nu har sång och att det är Martin Landqvist själv som sköter den. Och han gör det med den äran. Hans röst smälter på ett naturligt sätt in i resten av soundet. Och det oavsett om det handlar om Everything But The Girl-inspirerade ”Waking Up” eller funkigare klubbhouse som i ”Shout It Out”.

Visst har Martin Landqvist tagit med sig influenser från ett antal nya håll. Här finns inslag av synthpop, chillad house, filmiska anslag och en hel del annat. Melodierna och refrängerna spelar större roll än stämningarna. Resultatet blir att ”Waking Up” är betydligt mer dansant och lättillgänglig än föregångaren. Visst hör man att det är Nåid som ligger bakom men samtidigt känns det som vore det en helt ny artist. Det handlar om en rejäl uppdatering av sound.

Men även om jag gillar mycket på ”Waking Up” har jag samtidigt lite svårt för när Nåid svulstar på som värst. Det fungerade på ”Nåid” men där passade det på ett annat sätt till de mer episka och storslagna ljudmattorna. Nu när det mer handlar om popinfluerad musik känns det som lite för mycket. Det finns också ett par låtar som inte vill fastna, som mest flyter på i bakgrunden utan att lämna några spår efter sig.

Men ”Waking Up” är en bra skiva. Nåid har lyckats uppdatera sitt sound på alla plan, gjort sin musik mer lättillgänglig och samtidigt lyckats bibehålla sin särart. Det är en imponerande bedrift. Att dessutom få till ett par låtar som kan vara potentiella hits gör inte saken sämre. Och vem vet, kanske kommer ”Waking Up” få upp ännu fler musiklyssnares öron för att det görs bra elektronisk klubbmusik i Sverige. Det vore inte fel.