Det här är en konstig skiva. Det mesta av materialet hamnar nånstans mittemellan svensktoppen och pubtrubaduren, fast med synthar. Ibland känns det som jag lyssnar på Barbados diskomixar. Rimligtvis borde det vara upplagt för sågning alltså, men det är nånting som gör detta omöjligt.

En anledning är att Skinny verkar vara en genomtrevlig kille som i CD-häftet innerligt tackar både sina barn och föräldrar och skrivit de flesta låtarna till olika mer eller mindre deprimerade flickvänner – för att tala om att de duger som de är. Det gör det svårt för en sentimental människa som mig att avfärda den här skivan.

Skinny skrivit dessa låtar de senaste 8 åren. Förebilder och inspiratörer är Adolphson & Falk, Mikael Wiehe och Kraftwerk. Musiken bottnar i synthar och arrangemang som hade sin storhetstid under 1980-talets början. Ändå låter det inte förlegat.

Skivan inleds med ”Vill du se en stjärna (se inte på mig)” som handlar om den prestationsångest de flesta av oss känt någon gång i ett förhållande – att räcka till eller inte. En musikaliskt ganska ljum start. Men innan avslutande covern på Wiehes gamla ”Flickan och kråkan” hinner faktiskt ett antal sköna låtar spelas upp.

”Flickan jag söker” är en riktig Adolphson & Falk-doftande sak. ”Jag älskar dig” är en snabbare sak som mycket väl kan vara ett pekoral, men som jag gillar som tusan. ”Allt jag behöver” är en på många sätt viktig låt till alla flickor därute som inte tror att de duger. ”Mitt namn i guld” handlar om döden och blir ju bra bara för den sakens skull.

Skinny balanserar på gränsen mellan pekoral och njutning. Jag vet inte riktigt – trots många, många genomlyssningar – hur jag ska ställa mig till det här. En del låtar griper verkligen tag i mig, men de andra ger jag nog till min mamma. Många av texterna håller egentligen dansbandskvalitet, men några av dem fastnar i mig tack vare sin innerlighet.

Jag borde nog inte gilla det här. Men det är nånting med blandningen av synthar och Skinnys uppriktiga och alldagliga texter som fångar mig. Hade det inte varit för att hans röst väldigt ofta får mig att tänka på Tomas Ledin hade jag nog gillat det mer. Nu nöjer jag mig med att konstatera att Skinny kommer spelas fler gånger i min stereo, i alla fall några låtar.