Brujeria och adjektiven. Grovt, hårt, argt, raspigt, våldsamt, eldigt, helvetiskt, gungande och elakt. Snabbt, mörkt, politiskt, spanskt, mexikanskt, komiskt, galet, och fejkat.

Jag associerar till Brujeria. Men jag har svårt att koppla dem till mig. Jag gillar Brujeria, men det rör mig inte så mycket. Det stora problemet är språket tror jag. Jag förstår nästan ingenting. Det känns som om de har något att säga, men de säger inte mig nånting. Och det känns faktiskt lite obehagligt. Ett band som känns politiskt utan att jag vet vad de står för. För allt jag vet skulle de kunna stå och spy ut hat över något jag älskar. Även om jag inte tror det. Men tvivlet får mig att känna olust.

Musikaliskt är de en blandning av Fear Factory och Sepultura. De klassas som dödsmetall, men jag trivs inte riktigt med beteckningen. I min mening är dödsmetallen för kompakt och för låg. Och, trots att det kanske låter lite absurt, den har för lite glädje. Hur hård och arg musik än kan vara så måste det innehålla någon form av positiv kraft. I all negativitet, en ljuspunkt. I all ilska en glädje. Om än en liten sådan.

Och Brujeria har glädje. För det första har de spelglädje men sen sägs det ju också att Brujeria är på skoj. Till alla tre plattor som hittils släppts har de haft en historia om mexikanska knarklangare, svart magi och dess koppling till Brujeria. Det som det ryktats länge om är att Brujeria i själva verket är en anonym lekplats för medlemmar från Fear Factory, Napalm Death, Cradle of Filth, Faith No More och Dimmu Borgir. Ingen dålig uppsättning om det är sant.

Fast egentligen spelar det ingen roll. Det som däremot är säkert är att myter är viktiga för rocken.