Lloyd Cole är tillbaka efter fem års tystnad med nytt album och band. Snart 40 år gammal har han ratats av de stora skivbolagen och ligger nu på lilla franska XIII Bis Records. Läge för nyfunnen glöd och kraft, kanske.

Jag har aldrig riktigt fastnat för Lloyd Cole, vare sig han kamperat med Commotions eller kört på egen hand. För mig Lloyd Coles variant av britpop kännts ganska blek och slätstruken, trots att han uppenbarligen har talang för starka melodier.

Det här albumet är ganska jämnt. Topparna är inte särskilt höga och dalarna inte heller djupa. Några riktigt trevliga låtar finns, exempelvis inledande ”Past imperfect”, med läcker gitarr. ”Impossible girl” är en skön bagatell som får mina mungipor att börja röra sig uppåt. Men det finns också riktiga sömnpiller som ”Too much e” som låter som något Sting, Paul McCartney eller Bruce Springsteen skulle gjort för tio år sedan och varit nöjda med.

Som bakgrundsskval funkar det här för mig, men jag väljer nog Morrissey för att få lite känslor i samma genre. Överlag känns det här albumet lite för gammalt. Det doftar trötthet och dålig motivation. Radiorock i riktigt dålig bemärkelse.

Hade hoppats mer på mitt första ärliga möte med Lloyd Cole. Jag trodde inte han skulle hamna i reklam- och skvalradiofacket. Men det är precis så han låter nuförtiden. I den här situationen har vi en sak gemensamt. Vi är båda fel kille på fel plats. Synd.