Recension
- Black Market Music (cd) Placebo
- 2000
- Hut/Virgin
Placebo är slut
Lyssna
Externa länkar
- Placeboworld
- Officiell sajt.
- BrianMolko.com
- Fansajt tillägnad Brian och Placebo.
Etiketter
När Placebo släppte ”Nancy boy” på singel kändes de som det intressantaste pop/rockbandet, just då, i världen. En riktig stänkare som gjorde mig glad till mods och ivrig i mina lovord. Särskilt då med b-spår som ”Slackerbitch” och Smiths-covern ”Bigmouth strikes again”. Jag skulle nog, i svaga stunder, kunna hävda att det är den bästa singel som släpptes på nittiotalet. Åtminstone en av fem. Nerv och en känsla av att det inte fanns någon morgondag, bara ett nu.
Debutplattan var fantastisk den också, även om den inte kom upp i samma briljanta kvalitet som singeln. Det tog många månader innan den flyttade ur mitt magasin, och det utan att jag var inne i en speciell pop-period. Uppföljaren ”Without you I'm nothing” gav inte alls lika mycket. För jämntjockt och utan rädslan för döden i rösten. Inte ens den ominspelade versionen av ”Pure morning” som en duett med David Bowie som senare släpptes som singel var mer än en bagatell.
Nu den tredje skivan, ”Black Market Music”, och jag blir inte förvånad. Innan plattan släpptes tänkte jag att nu är det allvar eller så försvinner Placebo. De var tvugna att röra sig förbi sin sexuella ambivalens som enda intressanta punkt, för det var inte ens särskilt intressant från början. Men förändringen är ungefär lika stor som deras ändring i typografin. Till alla släpp innan ”Black Market Music” har det stått Placebo, följt av en punkt och sen titeln. Nu är namnet lite större och det är en radbrytning istället för punkten. Jag är ledsen att säga det, men Placebo är slut.
Bara en gång på plattan känns det lite spännande. ”Spite & Malice”. Både i produktionen och Justin Warfields vokalinsats som nästan närmar sig rap. Och det räcker faktiskt inte.
Placebo har blivit sitt namn. Nånting som ges men ingenting ger. Tyvärr, för det var ju så bra en gång.
Publicerad: 2000-11-17 00:00 / Uppdaterad: 2007-12-11 23:18
18 kommentarer
Tänk så rätt han har, Gamle Kalle. Första skivan var bäst, andra sådär och Black Market Music sketen med undantag av nämnda låt.
#
Det var det dummaste! De har bara blivit bättre. De satsar mer och mer på kvalitet, vilket märks för varje skiva. Äntligen lite balans! Och att klaga på typografin är ju bara svagt. Förändrar man sig inte står man still, och hur kul är det?
#
Jag kan inte förstå svagheten som Kal Ström ser på denna platta. Skivan är urskön. Black Market Music slår visserligen inte debutplattan, men är enligt min mening starkare än Without you im nothing.
#
Spite & Malice är sämst på skivan…
#
ORÄTTVIST
Visserligen är debuten bättre, men Black market music håller hög klass…
#
Det har nu gått en tid sedan skivan kom ut, och jag måste så här några månader senare säga att ”Black market..” är en av de starkaste plattorna som släpptes under hela musikåret 2000. Den äter sig in i medvetandet, omärkligt och efter ett tag är man helt uppslukad. Att jag sedan inte är något renodlat Placebohead från början ser jag bara som ytterligare ett tecken på att det här är en mycket stark platta. Betygstrean känns så här i efterhand som ett stort skämt……
#
Jag började med Without you.. och har därför ett speciellt förhållande till den och även om Black Market Music inte lever upp till den eller debuten så förtjänar den definitivt mer än en 3a. Placebo är jäkligt bra helt enkelt. Jag ger den en 6a.
#
dope, guns f***ing in the streets
en höjdar platta help enklet…Kal ström har missupfattat hela situartionen….så mååste det vara
#
Placebo är grymt överskattade…
Första plattan är helt okej, men resten…
#
Placebos bästa för fan. Placebo är inte i K. Ströms smak, men han kan ju för fan inte skriva recensioner. Han skriver de klart sämsta recensionerna här. Slitz har ju bättre klass på sina recensioner.
#
Jag tycker att du har helt fel. Du är ute och cyklar. Placebo förtjänar bra mycket mer än en 3a, för skivan är riktigt bra och intressant, som alla musik placebo har gjort är.
Whithout you im nothing är den bästa enligt mig.
You dont care about us blir man psykiskt tillfredställd av. Den plattan fick mig att vakna upp och komma över min identitetskris, panikångest och gud vet vad.
Jag har dem att tacka mycket för. Vi har skilda åsikter, men att ge dem en 3a är jävligt dålig stil. Fegt…lyssna igenom den igen och ta till dig musiken.
Slave to the wage är ju helt klockren.
Första skivan är också himla bra.
Jag förstår dig inte Ström. =)
#
Det är frågan om man ska recensera sina skivor i relation till tidigare eller som en individuell skiva…
#
helt rätt av kal.
#
Läste precis recensionen av ”Black Market Music” – Placebo. Kan inget säga än att den är komplett värdelös!
#
Ajajaj… Nu är jag så där ohyggligt pinsam igen! Att jag (fortfarande) lyssnar ofta och gärna på en skiva som, ju uppenbarligen, inte alls är något bra, måste väl vara ett tecken på min mentala obalans? Måhända är just Black Market Music inte det starkaste Placebo har gjort, men att detta skulle betyda att skivan är iontressant nog att ge bara 3/10 eller att hårddra det till att Placebo är slut… Är inte det att överdriva en hel del…? Fast, i och för sig, det kanske bara är jag och alla andra lyssnare som inte riktigt förstår oss på musik, och inbillar oss att det är bra…? ;-P
#
Inte ett poäng över 5 är den värd! Jag har alla tre och måste säga att debuten är bäst…här finner man fortfarande oöverträffade höjdpunkter som ”Come Home” och ”Bionic”. Uppföljaren håller även den hög klass men är lite mer slipad och förutsägbar. Med ”Black Market Music” tog man produktionen ännu längre och tyvärr gick själen och känslan förlorad i processen. BMM är enformig och tråkig…väldigt tråkig.
#
spite n malice, är den enda låten på plattan som jag verkligen hatade. Någonslags äcklig bögrap mitt i allt. Helt fel. Du har fel. Du har så fel.
#
Slave To The Wage är ju asbra.
#
Kommentera eller pinga (trackback).