dagensskiva.com

48 timmar

Recension

Tom Tom Club: The Good, the Bad and the Funky
The Good, the Bad and the Funky (CD) Tom Tom Club
2000
Ryko/MNW
5/10

Jamaicansk punkfunk

Lyssna

Sök efter skivan

Tom Tom Club är bandet som består av de andra två från Talking HeadsTina Weymouth och Chris Frantz. Tom Tom Club var den lättsammare, gladare sidan av Talking Heads vita punkfunk. Lite busigare, lite spånigare, lite gladare, lite lyckligare. Talking Heads brukar ju beskrivas som den tänkande mannens dansmusik. Tom Tom Club är väl inte direkt motsatsen till det, men åtminstone ett par snäpp mindre intellektuellt. De tjockbågade glasögonen lyser med sin frånvaro och naiviteten tillåts fullt utrymme.

Tom Tom Club slog igenom några år innan Talking Heads tog över i rampljuset. Den största hiten är förmodligen ”Genius of Love” som getts ett långt liv i form av samplingar. Mariah Careys ”Fantasy”, Mark Morrisons ”Return of the Mack” och Grandmaster Flash & the Furious Fives ”It's Nasty” bygger alla mer eller mindre på denna låt. Precis som en knippe andra mer eller mindre framgångsrika hiphop-verk. Två vita konststudenter som faktiskt lyckats påverka den svartaste av svarta musikformer. Smaka på det.

”The Good, the Bad and the Funky” är bandets femte fullängdare och det första sedan 1992-års ”Dark Sneak Love Action”. En lång frånvaro som inte påverkat bandets sound nämnvärt. Ljudet har inte anpassats till rådande klimat. Det är både skönt och frustrerande. Bitvis känns det hopplöst daterat, men samtidigt känns det skönt att höra den klassiska åttiotalsfunken igen. Jag blir lite nostalgisk av det. Kanske är det det som är tanken. Nostalgitrippen.

Den typiska ”nya våg funken” har den här gången blandats upp med en rejäl dos Jamaica. En av albumets mest tongivande aktörer är Mystic Bowie som dyker upp och toastar på ett par av albumets spår och hans ande vilar i viss mån över delar av resten av materialet. P-funklegenden Bernie Worrell ställer upp och spelar orgel på en låt och bekräftar funkrötterna. Så fortsätter det. Gästerna är många, men ändå är det hela tiden tydligt att det här är Frantz och Weymouths skiva.

Den hemska covern på ”Love to Love You Baby” drar ner betyget åtminstone ett snäpp. Men skivan känns som en klackspark och det gör mig inte nåt. Samtidigt vill jag ju ha skivor som är på allvar, även när den är fullkomligt oseriös, för att bli riktigt tillfredställd. Det här är kul i små doser.

Patrik Hamberg

Publicerad: 2000-11-16 00:00 / Uppdaterad: 2007-04-25 11:49

Kategori: Recension | Recension: #704

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Inloggning

Registrera dig