Sångaren Robert Fisher och gitarristen Paul Austin styr den bensindrivna diligensen när Willard Grant Conspiracy rör på sig. Det är de som skriver låtarna som är en blandning av dåtid och nutid i den amerikanska folk- och countrytraditionen. En mix av lite gammalt och lite nytt.

”Everything's Fine” är soundtracket du lyssnar på när du sitter inne på syltan som är hämtad ur den där westernfilmen du aldrig lyckas komma ihåg namnet på. Den var inte dålig – men inte heller särskilt minnesvärd. Musiken framförs av det klanderfria husbandet som gör samma spelning kväll efter kväll. Det behövs inget hönsnät för att skydda dem från klientelets raseri. Det är inte ett sådant ställe. Det går städat till. Det behövs ingen Patrick Swayze för att rensa upp.

Willard Grant Conspiracys musik finns där. Varm, trygg och tröstande. Man behöver aldrig oroa sig för att tonerna ska slita upp några sår eller orsaka dissonans i örat. Det är möjligtvis texterna som kan sätta igång de blå känslorna när Robert Fischer sjunger om den amerikanska landsbygden med sin mäktiga stämma.

Det är få låtar som bryter mönstret. Första gången man riktigt regerar är i den femte låten – den instrumentala ”Hesitation” – och reaktionen beror mest på att sången aldrig kommer. I den följande ”Ballad of John Parker” förstår man varifrån man känner igen Fischers röst. Han låter som en karbonkopia av Nick Cave. Inte fullt lika ärrad, men mer tonsäker och med ett större djup. Rösten är ungefär som musiken – inte dålig men inte heller särskilt speciell.

Jag blir i alla fall sugen på en kall, ljus öl och en whiskey. Och det är ju alltid nåt.