Jag blir inte riktigt klok på den här skivan. Den spretar åt alla tänkbara håll. Den börjar hårt, kallt och lite Wu-influerat med orden ”I have excellent news for the world / There is no such thing as trip hop”. Slutar i Los Angeles-områdets varma, loja och gräsdoftande g-funk. Däremellan finns en salig röra av hiphop som kan ges någon form av undergroundstämpel. Här finns inga spår av de senaste årens trender. Ingen bounce, inget jiggy, inget futuristiskt – bara klassisk hiphop. Det här är en skiva för historikerna och hiphop-skallarna. Det är inte jakten på guldskivan som står i centrum, det är jakten på det perfekta hiphop-spåret.

”Masters of Illusion” är Kutmasta Kurts albumdebut. Tidigare har han jobbat med bla Dilated Peoples och framförallt Kool Keith, Kurt har varit inblandad i minst fem av Kool Keiths album. Han har dessutom remixat Beastie Boys, Luscious Jackson och Blackalicious. En minst sagt imponerande meritlista och samtidigt en ganska bra karta över hur skärmästaren låter på egen hand. Stora delar av albumet känns som en utveckling av det ljudlandskap som låg till grund för Kool Keiths ”Dr Octagon” alter ego, korsat med soundet på Dilated Peoples ”Work the Angles”. Det är mörkt, men ändå organiskt och aldrig långt till scratch.

Vid mikrofonerna har Kurt placerat tidigare nämnde Kool Keith och Motion Man. Den senare är den stora behållningen för min del. Keith är inte på sitt allra galnaste humör och håller istället en ganska låg profil. Det passar honom så där. Han är roligare som galning. Motion Man träffar mig rakt i hjärtat med sin stundtals lätt Snoop-influerade rimstil. Det är också i de två avslutande spåren, ”Let Me Talk to You” och det hemliga spåret ”Silk Suit, Black Linen”, som jag tycker att ”Masters of Illusion” står på topp. Två charmanta g-funkspår, med släktdrag från Snoop Doggy Doggs, Warren G:s och Dr Dres solodebuter i början av 90-talet.

Tyvärr blir materialet, trots bredden, en aning enahanda. Jag måste få fler minnesvärda melodier för att bli riktigt knockad. Nu är ungefär hälften av låtarna riktigt bra och egentligen borde det väl vara tillräckligt eftersom skivan är 19 spår lång. Men, jag har aldrig förstått poängen med att göra långa skivor bara för att låtarna finns inspelade och klara. Kill your darlings är ett begrepp som många hiphop-skivor skulle må bra av. Hade den här skivan varit tio låtar lång hade den varit en knockout. Nu somnar jag till emellanåt, börjar treva efter skip-knappen. Det funkar inte. Det känns som om jag sagt det här förut, men det tål att upprepas. Jag tar hellre en för kort skiva som får mig att längta efter mer och börja jaga singelbaksidor än en skiva som gör att jag blir blasé och tvekar att sätta skivan i spelaren.

Den här soppan är trots en hel del fantastiska ingredienser en ganska ordinär historia. Den fyller en hungrig buk. Samtidigt lockar den inte till mer än sällsynta återbesök när mer smakfulla anrättningar känns uttjatade. För storätaren är den självklart att rekommendera. Den som inte gillar soppa letar med fördel efter något annat.