Årtusendets första U2-album har kommit. Förhandssnacket har handlat om ett band som söker sig tillbaka till det sound som gjorde dem till en av världens största arenaakter under 1980-talet. Efter att ha lyssnat igenom albumet ett antal gånger ger jag dessa diskussioner till viss del rätt.

Efter nittiotalets experimenterande med moderna ljud och rytmer har U2 återigen satsat på stenhårda kärnor av starka melodier. Produktionen ligger någonstans mellan ”The Joshua Tree” och ”Achtung Baby” och är signerad Eno/Lanois igen. Det är luftigt och gitarrbaserat, dock utan de välkända The Edge-gitarrer som blev tidiga U2:s signum.

”All That You Can't Leave Behind” består av elva låtar, de flesta starkare än på länge. Bara en låt är riktigt svag, och det är första singeln ”Beautiful Day”. Resten av låtarna svävar fram, ömsom mjuka och harmoniska som ”Stuck in a Moment You Can't Get Out of” och ömsomt pulserande och riviga som ”Elevation”. Välkända pumpande basgångar signerade Adam Clayton ligger tillsammans med Larry Mullens trumkomp i bakgrunden och lyfter fram The Edge:s inspirerade gitarrer som följt med nittiotalets U2 tillbaka till rötterna. Bono brinner mer än på länge och når stundtals ”I Still Haven't Round?”-höjder. Låtar som ”Walk On”, Stones-doftande ”Wild Honey” och magiska ”Kite” (det vackraste bandet gjort sedan ”One”) kommer alla bli odödliga U2-klassiker.

För alla er som inte köpt soundtracket till ”The Million Dollar Hotel” är det synd att låten ”The Ground Beneath Her Feet” inte tagits med på det här albumet. Mystiskt nog är dock texten till låten, skriven av Salman Rushdie med i cd-konvolutet. Texten är bra, men låten är ännu bättre, så det är synd att den valdes bort.

Att åttiotalet är på stark frammarsch märks på allvar nu. Hårdrocken firar triumfer med band som Hammerfall och Iron Maiden. Arenarocken är också på väg tillbaka. The Waterboys har gjort ett starkt album och U2 kommer med all säkerhet spä på trenden. Detta har väl inte mottagits helt positivt i alla läger. Engelska NME har sågat det här albumet riktigt ordentligt.

Själv brukar jag upprepa att starka låtar alltid håller, oavsett trend. För mig kommer det inte som någon större överraskning att U2 fortsätter leverera starka album. Senaste studioalbumet ”Pop” är sorgligt underskattat av många, och det kommer nog även detta album bli. Men bandet kommer fortsätta fylla arenor världen över och göra sin publik lycklig. Jag gillar det och hoppas på röda fanor och knutna nävar när U2 nästa gång står på svensk mark. Gigantiska citroner och disco-bollar har vi redan fått tillräckligt av. Men det är inte någon nostalgisk tillbakablick utan ett naturligt steg framåt. Rättvisa, själ och hjärta ger mer än pengar och glättig yta. Bravo U2.