Med tanke på att Stevie Ray Vaughan är död sedan många år tillbaka blev jag rätt överraskad när han dök upp knappt trettio sekunder in på ”Unsolved”. Jag hade missat att han återvänt från de döda med gitarren i högsta hugg. Men det gick inte att ta miste på. Tonerna som strömmade ut ur högtalarna var de som blev över när han spelade in ”Tin Pan Alley”. Det rena ljudet och känslan var samma gamla vanliga.

Min förvåning blev inte mindre när sången på ”Small Fires” började och jag hörde Phil Lynotts stämma. Var det någon som skämtade med mig? Två döda musiker i ett samarbete jag aldrig hört talas om. Inte för att jag direkt samlat på skivor med de båda, men jag hade ingen aning om att de spelat ihop. På baksidan av cd:n stod året 2000. Inne i häftet fanns ingen info alls om vilka som medverkade eller skrivit låtarna.

Jag är, tro't den som vill, inte dummare än att jag fattade att det inte var ovan nämnda herrar som dolde sig bakom namnet Karate, men det var nästan kusligt likt. Som sagt var fanns ingen info i häftet så det blev till att kolla upp på nätet. Där stod att finna att Stevie och Phil reinkarnerats i en och samma kropp. Geoff Farina är det som sköter sången och hanterar gitarren i trion Karate. Tillsammans med Gavin McCarthy, trummor, och Jeff Godard, bas, spelar han musik som för tankarna till 70-talet. En minimal sättning som gör stor musik med enkla medel.

Taktbyten och break brukar vara lika med intellektuell musik. Musik som är gjord för huvudet – inte för hjärtat. Men låtarna på ”Unsolved” är gjorda med så mycket känsla att det aldrig känns som om målet är att visa upp hur skickliga musiker trion är. Låtarna tar de vägar de känner för. De känns nästan som om de improviserats ihop i studion. Det råder inget tvivel om att alla tre är snuskigt duktiga musiker men det slår aldrig över i musikaliskt masturberande. Mindre är mer och lagom är bäst.

Låtarna är genomgående långa och trots att det bara är nio stycken klockar plattan in på dryga femtio minuter. Med ena foten i jazzen och den andra i bluesen och fokus inställt på lagarbete bjuder Karate på en behaglig musikalisk resa där tempot aldrig stegras i onödan. Det finns gott om stora ögonblick på ”Unsolved”. ”The Roots and the Ruins” blandas jazz, blues och ett stänk funk till en smågungande häxbrygd. Gitarrtonerna i långsamma ”Number Six” är så sköra att man bara väntar på att strängarna ska brista. Den riffiga melodin i ”Sever”. Intensiteten i den hängande tonen i solot när Farina slutar spela jazzgitarr i ”One Less Blues”…

”Unsolved” kommer knappast konkurrera med Smurfarna när det är dags att lista de plattor som sålt bäst under året – och då ska man vara på det klara med att år 2000 inneburit en negativ trend i deras försäljning – men det är en skiva som förtjänar många lyssnare. Fler än den lär få. Sånt är ju livet.