Efter att ha kört solo under senare delen av nittiotalet är nu Mike Scott redo att släppa ett album under Waterboys-fanan igen. Troligen för att locka tillbaka den gamla publiken, men så låter ju Mike Scott som Waterboys igen. I en tid när arenarocken börjar komma tillbaka, gör väl Mike Scott rätt i att återuppliva Waterboys.

Det här albumet innehåller nämligen en hel del stora gester och väl tilltagna portioner arenarock. Efter att ha givit det tid känner jag att ”A rock in the weary land” tål att jämföras med album från storhetstiden med band som Big Country och U2.

Det finns en taggighet i gesterna som tilltalar mig. Produktionen låter absolut inte polerad utan bjuder på både distad sång överstyrda gitarrer här och var. Inledande ”Let it happen” firar stora triumfer i min stereo, liksom gospelklimaxet i ”My love is the rock in the weary land” där pastor Scott firar stora triumfer och flitigt anlitade London Community Gospel Choir bidrar med ett himmelskt sväng.

Sen fortsätter det i samma stil. Den som har svårt för yviga gester och det patos den här musiken kopplas samman med kommer givetvis vända detta ryggen. Jag själv, som saknar arenabanden, naiv radikalism och röda fanor framför överdimensionerade utomhusscener, gillar det här albumet och tycker Mike Scott visar att det fortfarande finns plats för lite hjärta nu när musiken alltmer blir en trendprodukt som ändrar hippfaktor lika ofta som inställningen till heminredningsprylar vi inte behöver.

Otidsenligt, men skönt. Jag har upptäckt the Waterboys i elfte timmen.