Jakob Dylan och Wallflowers är tillbaka. Efter genombrottet med ”Bringing down the horse” 1996 var det relativt tyst om bandet. De hade med en cover av Bowies ”Heroes” på soundtracket till filmen Godzilla men annars hördes de inte mycket. Jag tror inte många skivköpare direkt längtat efter ”Breach”, men nu är den här, full av traditionell amerikansk heartland-musik, i samma skola som Tom Petty.

Wallflowers griper inte tag. Den är liksom inte menad att ge några större emotionella upplevelser. Istället finns den där i bakgrunden. Kanterna är jämna och välpolerade, texterna traditionellt harmlösa, men med en hög identifikationsfaktor för lyssnaren. Egentligen har Wallflowers presterat ett album som bör kunna gå hem hos en bred publik, kanske något yngre än genomsnittspubliken i genren.

Men att Wallflowers ska uppnå stjärnstatus i Europa – och Sverige – är knappast troligt. Vi har redan Springsteen och nämnde Tom Petty. Jakob Dylan och kompani får nog istället hoppas på amerikaniserade européer som längtar efter en nedcabbad tur på ändlösa highways.

Men tro inte att det här är dåligt. Låtar som ”Sleepwalker” och ”Hand me down” är riktigt bra. Det övriga materialet fyller ut albumet utan att sticka ut. Inte direkt engagerande, men som musik i sportradion och på förfester, innan den obligatoriska lördagkvällen på stadshotellet, kommer Wallflowers fungera riktigt utmärkt.

Alla ni som fortfarande köper skivor med Bon Jovi bör gå över till Wallflowers, och höra hur Bon Jovi egentligen vill låta. Wallflowers amerikanska präktighet har lite skit under naglarna trots allt. Skval med kvalitet. Men de har en bit kvar till de stora stjärnorna i genren.