Jag har några plattor som jag återkommer till om och om igen. Oftast är det plattor som får mig att piggna till, vakna och bli glad. D Generations ”No Lunch” från -96 är nog den främsta inom denna kategorin. Jag har inget enkelt svar till varför det är så, men D Generation spelar i mitt vardagsrum minst en gång i veckan.

”No Lunch” var D Generations andra skiva efter ”D Generation” vilken föll i glömska samtidigt som den gjordes eftersom skivbolaget köptes upp av EMI och skivan aldrig blev distribuerad. Många anger därför ”No Lunch” som debutplattan, men så är icke fallet eftersom jag har ett ex av ”D Generation” i min skivhylla. En platta till blev det ”Through the Darkness” innan D Generation splittrades –99.

D Generation är producerad av Ric Ocasek, före detta gitarrist i the Cars som producerat såväl Bad Brains som Hanson, och innehåller 12 låtar varav en är en cover.

D Generation landar någonstans mellan New York Dolls och Sex Pistols, dvs glammig punkrock med mycket attityd. Ganska snabb musik, rytmisk, refränger som fastnar och en sångare som låter som ingen annan. Jesse Malin låter som Kalle Anka på speed, nasalt och argt fräsande, men kan stundvis låta slick och förförande. Han har en röst som man måste vänja sig vid, men när man väl gjort det, vill man inte att han ska sluta sjunga.

D Generation gör soundtracket till tonåringars uppstudsiga stoltserande på gatan, huvudet högt och ett hånflin till dem som stirrar. Perfekt med en snygg basgång i grunden, som en ryggrad, något att luta sig mot.

Texterna handlar utanförskap, att vilja vara någon annan, någon annanstans men har inte det vanliga tuffa rim koncept vi är vana med att se i punktexter. Ofta är texter inom punkrock väldigt fixerade vid egna personen och deras vilda liv, medan D Generations är relativt neutrala och i vissa fall politiska.

”I may not exist on your gold card list, but my dues are paid in full
For a couple of grand you wanna shake my hand
Tell me what are you trying to pull”
Från låten “Capital Offender”