Mandalay – Saul Freeman och Nicola Hitchcock – får lyssnaren att varva ner. Det är musik i trakterna av Portishead, som ibland mer låter som moderna new age-artister som Enya. Sinnligt, vackert men ganska kyligt. Förpackningen är dock mycket bra och jag tror att väldigt många reklambyrå-människor gillar Mandalay.

Saul Freeman lägger snygga ljudmattor och arrangemang. Nicola Hitchcock står för glasklara vokala insatser och ett vibrato som stör lika mycket som det smeker. Ibland tycker jag mig höra ekon från Julee Cruise, som sjöng ledmotivet till TV-serien Twin Peaks i Nicolas röst. Men det är snyggt, liksom de sporadiska jazz-influenserna. I andra låten ”Don't Invent Me” finns en mycket snygg trumpet, signerad Jon Hassel som samarbetar en hel del med Brian Eno.

Jag har nästan bara lyssnat på det här albumet långt efter att det allt tidigare nattmörkret fallit. Det kräver – i alla fall för mig – lugn och ro och behov av att varva ner. Kan tänka mig att det här kan fungera utmärkt efter en krogkväll – oavsett om man är ensam eller inte. Men Mandalay bli ingen riktig toppenkompis där hemma. I sin ansträngning att vara mogna och ändå hippa tycker jag Mandalay satsat lite hårt på ytan. Låtarna fastnar inte utan kommer nog mest bli produkter för Wallpaper-folket.

”Instinct” är ett snyggt producerat modernt post-pop album. Kyligt helrätt men ändå vackert. Precis som så mycket annat av det som klassas som modernt och intressant får Mandalay bli en ytlig bekantskap. Inte varm, men heller inte kall.