Hur många är de nu? 15? 20? Trippelboxarna från Trojan alltså. Ni har sett dem i butikerna sedan förra sommaren med namn som ”Trojan Dub Box Set”, ”Trojan Rocksteady Box Set”, ”Trojan Roots Box Set” och så vidare. För inte så länge sedan landade tre nya laddningar på redaktionen. På mitt skrivbord ramlade den rosa märkt ”Trojan Dancehall Box Set” ner. Klart jag blev glad. Första dubboxen gav mig mycket glädje redan när den kom sommaren 1999. Samtidigt ställer jag mig frågan hur många boxar det går att prångla ut? Håller materialet?

Svaret på den första frågan blir: ”väldigt många, verkar det som.” Låtskatten som Trojan förvaltar verkar i det närmaste vara outsinlig och det svarar då direkt på min andra fråga. Materialet håller, även om urvalet kanske inte blir riktigt lika självklart ju längre fram i serien vi kommer.

Dancehall är en gren av reggaen som jag haft en ganska vag uppfattning av tidigare och jag kan väl inte säga att den direkt klarnat efter åtskilliga timmar med den här boxen. Inte musikaliskt i alla fall. Däremot har jag lyckats lära mig, med hjälp av de utmärkta korta texterna, att dancehall-eran inleddes i slutet av sjuttiotalet och höll i sig till dess att de digitala rytmerna gjorde entré på den Jamaicanska musikscenen i mitten av åttiotalet.

Den första skivan innehåller huvudsakligen musik som jag skulle vilja beteckna som traditionell reggae med tydliga paralleller till artister som Horace Andy, The Uniques och Gregory Isaacs. Några av rytmspåren spelades också ursprungligen in av de första två. Till exempel får vi två varianter på The Uniques ”Secretly”, som här getts namnen ”Island in the Sun” och ”Raindrops Keep Falling”. Artisterna är huvudsakligen nya bekantskaper för mig. Visst har jag hört till exempel U Brown och Yellowman tidigare, men de hör till undantagen.

Skiva nummer två är den som för mig mest liknar det som jag tidigare refererat till om någon bett mig beskriva dancehall. Här finns framförallt hela sju olika varianter på en och samma rytm, ”Shank I Sheck”. En mjuk, pulserande sak som i mina öron alldeles självklart skall placeras i dancehall-facket. Vill du ha en klassisk definition av dancehall tycker jag att du ska börja lyssna på denna andra skiva och sedan vidga begreppet med den första och tredje.

På den tredje skivan finns låtar hämtade från andra samlingsskivor (bortsett från 80-talsremixen av ”Cuss Cuss”, som inte går att få tag på någon annanstans än just här just nu – originalet finns däremot på det senaste släppet i Soul Jazz Dynamite-serie). Ett smart, men lite fult knep för oss som får blodad tand och vill ha mer. Har du redan samlingarna ”Dancehall Stylee” och ”Dancehall Explosion” i hyllan kanske den här boxen inte är något för dig. Största glädjeämnet för mig personligen är Roots Radics, vilka ligger bakom fyra av spåren, som jag verkligen vill höra mer av efter smakproven här.

För konnässören finns inte så mycket att hämta här (mer än en samling bra låtar som förmodligen redan finns i samlingen). För nybörjaren och den som vill vidga sitt reggaelyssnande bortom sjuttiotalets guldår finns det desto mer. Jag bugar och bockar för en fantastisk historielektion och slutar ifrågasätta relevansen av den digra floden av boxar. Istället börjar jag räkna efter och fundera på hur jag ska ha råd att köpa de boxar jag inte köpt hittills.