Det sägs att en bild säger mer än tusen ord, men de bilder som Common levererar med utsökt precision och flow, säger mer än bilderna på Nyheterna, Z-TV och MTV tillsammans, och han behöver inte tusen ord för att göra det.

Common är en av de få rappare eller poeter faktiskt, som kan leverera ”lines” på löpande band och berätta historier under loppet av bara några få rader, vilket är av vikt i det hiphop-klimat som Common rör sig i. ”Like Water for Chocolate” är den fjärde plattan från den 27 årige, Chicagofödde New York-bon, och helt klart den starkaste.

1997 kom plattan ”One Day It'll All Make Sense”, en platta som kanske inte innehöll en massa hits, men väl många visdomsord i den ”spokenword”-aktiga stilen som Common gjort sig känd för. Common har inte direkt förbättrat sitt flow (vilket inte jag tycker att han behöver), en del gillar inte Commons lite kantiga ”flow” men han har vuxit till sig som historieberättare, och det är som poet och berättare som han ställer sig utmärkande i rampljuset.

Common skiljer sig inte bara textmässigt ifrån sina kollegor, han använder också mycket liveinstrument och musiker på skivan, vilket ju fräschar upp soundet en hel del. I en intervju mellan ?uestlove och D'Angelo (enda intervjun med D'Angelo mej veterligen) så säger D'Angelo att Common hade tur. Tydligen så jobbade Common på sin platta samtidigt som D'Angelo spelade in med Roots-trummisen ?uestlove. Några av de jam som kom till under deras sessions fick Common använda. Man kan ju undra hur Commons ”Time Travellin'” eller ”Ghetto Heaven” hade låtit på D'Angelo-plattan, men jag är glad att det var Common som fick göra dom.

Det numera kända soulkollektivet SOULQUARIANS har producerat nästan alla låtar på ”Like Water for Chocolate” och det låter mycket D'Angelo, fast mer hiphop och lite mer varierade beats och ljudmiljöer. På ”Ghetto Heaven” hör vi D'Angelos falsett i refrängerna och på ”The Question” hör vi Mos Def rimma, Mc Lyte är också med som en motvikt och bollplank i den sköna, lite slöa och humoristiska (vilket saknas i dagens hiphop) ”A Film called PIMP”, men det är inte gästerna som gör Common, även om det är superfett att få höra Roy Hargrove (trumpet) och Rahzel ”Master of Noize”.

Jag såg Common live på München Bryggeriet och han behöver ingen av gästerna från ”Like Water for Chocolate” för att ”make sense”. ”Like Water for Chocolate” är Commons toppmarkering och förmodligen den skiva som kommer att hålla längst av de album som kommit 1999/2000.

”This music is so much bigger than me… ”
- Common ”Rashid” Sense