Ibland kanske man skulle vara yngre. Ibland skulle man kanske vara lite mer radikal. När jag sitter i min soffa hemma med en mogen bok (gärna en kopp te) och lyssnar på Adhesive knyter jag näven i min ficka. Med raketbränsle bränner kvartetten av i jordens flykthastighet på 11,2 km/s. Samhället måste omdanas och det nu. Ingen tid att förlora. Nu eller aldrig. Jag ställer försiktigt ned min tekopp, jag vill inte spilla och jag sänker ljudet lite. Jag undrar om jag inte fått lite susningar i öronen. Inte bra.

Överallt pågår just nu en ungdomsrevolt. Oftast en väldigt sund sådan med siktet inställt på det bättre samhället. Musik har inte förändrat världen, men ofta varit en del av förändringen. Även under 1990-talets ungdomsrevolt var musik viktigt, och då företrädelsevis punk. Sverige kokade av punk ute i stugorna. Alla fritidsgårdar (de som inte lagts ned på grund av besparingar) översvämmades av de pånyttfödda punkarna. I Västerås skapades bandet Adhesive. I september det året släppte de sin första demokassett ”Thrust and Burn”. Sex år senare kommer deras tredje album ”We got the Beat”. Ett starkt och välljudande sådant.

Jag vet att Adhesive säkerligen inte vill sammankopplas med ett så kommersiellt band som Bad Religion, men ofrånkomligen känner jag samma känsla som när jag lyssnar på när Greg Graffin anförde sina styrkor på början av 1980-talet. Möjligtvis låter Geir Pedersen som en ung och hes Thåström och att bandet är tyngre i sin framtoning än vad Bad Religion någonsin var. Kanske är det Dead Kennedys man vill vara. Jag får dåliga religions-vibbar i varje fall.

Detta är trots allt svängig punk. Det gungar, det är lätt att sjunga med och det ligger trevliga körslingor ovan de vassa gitarrerna. Vid en närmare läsning får man en tydlig vink om hur kapitalet fördärvar demokratin och ekologin. Vad det gäller tunga ord så ligger The (International) Noise Conspiracy i lä. Jag tror att Adhesive vinner ligan i BPM (Bourgeois Per Minute). Här vräks det ut historiematerialistiska floskler med ett snabbt trumkomp.

Men det är bra. Det är roligt. Det finns en vilja hos Adhesive som jag gillar. Viljan i musiken och viljan i texterna. Det är en positiv ton som punk ibland saknar, och det är kanske därför det är trallvänligt och glädjande att lyssna på. Bara man inte lyssnar på för hög volym, för punk av detta slaget kan störa grannarna.