Svårt val att välja en skiva. Funderade länge på vilken skiva jag skulle välja att recensera, slutligen stod det mellan Dance Hall Crashers – ”Lockjaw”, Good Riddance – ”A Comprehensive Guide to Modern Rebellion” och Blink 182:s förstlingsverk ”Cheshire Cat”.

Valet föll slutligen på det band som, sorgligt nog, är minst upptäckt på våra breddgrader, Dance Hall Crashers och deras andra skiva ”Lockjaw”. Vet inte hur jag kom i kontakt med dom från första början, kommer bara ihåg att jag hörde låten ”We Owe” och fastnade direkt. När jag nån månad senare råkade hitta ”Lockjaw” av en slump trodde jag att jag drömde och en genomlyssning senare var jag fast.

Nåväl, DHC grundades 1989 av Matt Freeman och Tim Armstrong (båda från då insomnade Operation Ivy), men de båda lämnade gruppen rätt så tidigt för att i stället starta ett band dom kallade Rancid (!). Och hur det slutade vet vi väl alla. Resterna av DHC fortsatte i alla fall att spelade in en skiva men han splittras innan skivan gavs ut. Och här kunde sagan om DHC ha slutat, men fansen ville annat. 1992 var trycket från fansen så stort att dom tvingades till en återföreningsspelning och spelningen gick så bra att dom fick lust att fortsätta och Dance Hall Crashers var ett band igen.

För er som inte vet (och jag tror att ni är ganska många) så kanske det är läge att berätta att det handlar om någon slags ska-punk/pop, dock utan blåssektion. Dom jämförs ibland med No Doubt, men det tycker jag är en aning orättvist, inget illa om No Doubt men det här är mycket bättre.

Första låtarna ”Shelley” och ”Don't Wanna Behave” består av eminent sing-along-ska-pop, men när sedan tredje låten ”Queen for a Day” strålar ut från högtalarna vet man inte vart man ska ta vägen, man vill börja dansa och sjunga. Och sen bara fortsätter och fortsätter det, den ena hitlåten efter den andra. När man så börjar närma sig slutet av den 14 låtar långa skivan och har vant sig vid den höga kvalitén och det ganska höga tempot så chockerar DHC med att avsluta med dom två kalaslåtarna ”So Sue Us” och ”We Owe” och då vet man att man kommer att vara ett troget fans för resten av livet!

Elyses och Karinas stämmor matchar varandra och musiken perfekt, och musiken är perfekt, varken för svår- eller lättlyssnad. Inte ofta man hittar en skiva som inte har en enda svag punkt. Egentligen har den en svag punkt, och det är att den helt verkar sakna distribution i Sverige. Detta gäller nog föresten alla deras skivor. Trodde att det skulle bli lite bättre när dom lämnade MCA för Fat Wreck Chords underbolag Pink & Black, men än har jag inte sett till deras nya skiva ”Purr” i nån skivaffär.

Som tur var har jag lyckats få tag på ett importerat ex. I USA har dom en enorm och trogen fanskara och jag tycker det börjar bli dags för att dom ska få det i Sverige och Europa också!

Tror inte jag har så mycket mer att tillägga om Dance Hall crashers eller ”Lockjaw”. Köp den om ny lyckas få tag på den (eller nån annan av deras skivor för den delen).