När Slipknots debutalbum med samma namn går igång i stereon vill jag bara ställa mig och headbanga för allt vad jag är värd. Det är totalt omöjligt att kväva impulsen att börja hoppa och att försöka hindra strupen från att ge upp hemska vrål i takt med musiken är inte att tala om. Slipknots musik sprudlar av energi och de nio grabbarnas aggressivitet är något utöver det vanliga.

Det var väl egentligen Korn som skapade den nya sortens metalmusik, där hiphop utgör en mindre del av tongångarna. Slipknot är något åt det hållet men det vore helt fel att jämföra de två banden. Korn kör på i ett ganska makligt tempo medan Slipknot kör med gasen i botten så gott som hela tiden. Som jag nämnde tidigare består Slipknots sättning av hela nio personer och det ger självklart en extra dimension till musiken. Inte mindre än tre slagverkare ryms i bandet och trumljudet är väldigt massivt. Utöver detta återfinner vi två gitarrister, en basist, en sampler, en kille som enbart scratchar och självklart en sångare – eller kanske snarare vrålare. Det kan låta som om det är mycket hiphop över Slipknot med tanke på sättningen men så är inte fallet. Faktum är att det bara drar åt det hiphoppiga hållet i två av femton spår.

Man kan ju fundera på hur det hela låter. Det skulle kunna bli ett onjutbart kaos av en massa ljud, men det blir det verkligen inte. De nio länkarna är otroligt samspelta och deras låtmaterial håller riktigt bra klass. De flesta har väl hört ”Wait and bleed” vid det här laget. Det är en av de allra vassaste låtarna på skivan men den är faktiskt inte särskilt representativ för gruppens musik. Den går i ett betydligt lugnare tempo än vad de andra kompositionerna gör. Det finns egentligen inte en enda dålig låt på skivan och när gitarrerna drar igång på max och trummisarna bankar skiten ur sina skinn pumpar adrenalinet för fullt i varje liten del av kroppen. Corey Taylor som tar ansvar för de vokala insatserna skriker så man tror att stämbanden ska brista en sekunden och viskar psykotiskt den andra. Det är med skräckblandad förtjusning man lyssnar på den här skivan.

Skräcktemat är något Slipknot spelar hårt på, inte nog med att de spelar psykiska låtar, de har skräckmasker på sig också. På bilder, på scen och kanske till och med i sängen är maskerna på och de förstärker intrycket av att Slipknot är ett riktigt skumt band. Många menar att de fått all uppmärksamhet bara på grund av sina masker men det håller jag inte alls med om. Låtmaterialet är så starkt att de inte behöver något annat för att få uppmärksamhet. Att missa låtar som ”Surfacing”, ”Eyeless” och ”Liberate” är en dödssynd och för alla som har smak för hårdare musik är Slipknot ett måste. Musiken berör, eggar och talar ett alldeles eget språk med enormt kaxig attityd. Slipknot är det bästa som hänt metalscenen på mycket länge.