Från omslaget stirrar de farliga Cat Daddy, Sauce och Fuzzy på mig. Tre hårda hiphop-snubbar som käkar r’n’b-mesar till frukost, skulle man kunna tro. Men ack så fel man kan ha. De är ju själva förklädda r’n’b-mesar. I början av skivan är visserligen hiphopen med och spökar, Xzibit och några till rappar lite. Det scratchas och blippas, men det känns inte riktigt på riktigt. Sådär det kan vara när man inte vet vilket ben man ska stå på. I det här fallet mesbenet eller tuffbenet.

Några låtar in på skivan har SFP börjat visa sitt riktiga ansikte och smörar loss alldeles väldigt. Det låter snällt, snällare och snällast. Trist ibland, listvänligt ibland och oftast utan bett. De mest kontroversiella textraderna återfinns sannolikt i ”Bitch with no man” och den föregås av ett förklarande och ursäktande (spontant) samtal om det fula ordvalet. Jösses.

Men det är i de riktigt långsamt smekande balladerna som SFP ändå kommer till sin rätt. I ”Act like you want it” gästsjunger Eric Benét, och även om hans honungslena stämma säkert kan förgylla vilket skitspår som helst, är det också en hyggligt catchy låt med bra sug. Här och där glänser skivan faktiskt till, men sällan mer än sekunder i sträck. Snygg sång, tjusiga syntetiska mattor i begåvade harmonier, vassa trummor och aptitliga körarrangemang är standarden på hela skivan. Så det finns egentligen inget att klaga på. Men helheten bedövar mig snarare än väcker mitt intresse.

Somethin’ for the people är inte bara artister, utan också producenter och låtskrivare till andra r’n’b-artister. Will Smith och En Vogue har bland andra varit kanaler för trions kreativitet tidigare. I en helt färsk intervju fick de frågan om de aldrig ångrat att de sålt en låt till någon annan artist. Bland annat svarar de så här (genom Sauce):

”Being producers, that is our livelihood. When you think about it, we have all these songs on this album and we could have probably sold each of them for fifty thousand a piece, so it's a tough decision but you've got to do it.”

Och det är när jag läser den intervjun som jag kommer på vad jag känner; det låter som vem som helsts musik. Och det kunde ju varit vem som helsts om bara priset hade varit det rätta eller månen hade stått i kräftans tecken eller hur de nu fattar de tuffa besluten. Det låter aldrig tillspetsat eller personligt. Det är snarare utplattat och trevligt hela jävla tiden. Och det är det jag bara inte orkar med. Fabrikmusik.

De självgoda och urtråkiga talade partierna är också en källa till irritation. Långa. Meningslösa. Jag blir förbannnad och vill stänga av direkt. Det avslutande dryga två minuter långa sångrepetitionen med vidhängande internt skrattanfall är en slutgiltig glädjedödare. Man kan inte avsluta en skiva på det sättet. Vilka tråkmånsar.