Amerikanska The Breeders är idag inget band som gemene musikintresserad person känner till. Troligtvis beror det till stor del på allt strul inom bandet som bidragit till att inget nytt material, i alla fall i fullängdsformat, har sett dagens ljus sedan detta alster släpptes. The Breeders bildades 1988 och var ursprungligen tänkt som ett projekt som skulle ge Kim Deal, som då agerade basist i det idag legendariska Pixies, utlopp för sina egna idéer och musikaliska kreativitet.

1990 släpptes debuten ”Pod” som inte gjorde något större väsen av sig. Efter en del medlemsbyten och med tillskott av Kim Deals syster Kelly lyckades bandet knåpa ihop rökaren ”Last Splash” som var betydligt mer ösig rock än debuten. Året hade hunnit bli 1993 och fenomenet grunge var den senaste sensationen inom rock. Detta musikklimat hade uppenbarligen en viss inverkan på många rockband kring denna tidsepok då ett fetare, skitigare och mer direkt sound mer var regel än undantag.

”Last Splash” med Breeders är inget undantag. Även om plattan inte på något sätt är ett tvättäkta grungealbum så är den på många sätt väldigt tidstypisk och den insatte kan med lätthet avgöra att det är en amerikansk rockprodukt från tidigt 90-tal. Produktionen är opolerad med grumligt gitarrljud och akustiskt trumljud där anslagen är så organiska att de i princip känns omixade. Rent strukturellt bjuder plattan på en riktigt trevlig rundtur från rocklandskapens mer öppna fält till de mest snåriga skogarna. M a o är variationen stor med många musikaliska färgnyanser och allt detta utan att på något sätt förlora den röda tråd som i princip löper genom hela skivan.

Inledningsspåret ”New Year” brakar igång med en tung, dynamisk och gungig takt för att sedan explodera i ett skitigt grunge-ös som det fullkomligt sprakar om. Redan där sätts ribban högt och man kan börja ana vad som komma skall. Denna rökare följs upp av ”Cannonball” som är den låt som Breeders utan tvekan är mest kända för. Lekfullt och enkelt med en rytmisk, avslappnad vers och en slagkraftig, laddad refräng i vilken Kim Deal vrålar genom en distad rösteffekt. Mycket pricksäkert och helt enkelt supercoolt. Kraftfull vrålsång hör dock annars till ovanligheten på ”Last Splash” då sången i de flesta låtarna framförs på ett mer släpigt och nonchalant sätt. Tredje låten ”Invisible Man” för in lyssnaren i något mera drömska ljudlandskap med stora gitarrmattor och hypnotisk sång. Denna atmosfär förblir rådande under ett par låtar men innan det hinner bli för mycket sker en nya vändningar för att leverera ytterligare musikaliska dimensioner.

Nästa anmärkningsvärda anhalt är låten ”I just wanna get along” som är en mer ”rakt-på-sak” nedstrippad rocklåt. Dock utan att förlora skivans utmärkta stildrag av intressanta detaljer och exprimentlusta. Det samma gäller för de mer poppiga bidragen som är ytterligare ett tillskott till skivans nyansrika mångsidighet. Allt detta blandas friskt utan att det känns splittrat och ofokuserat. I slutfasen rockas det på igen med samma attityd som i inledningslåtarna. Värd att nämnas är ”Saints” som besitter ett underbart fett groove-riff som påminner något om Black Sabbaths klassiska riffsnickrande.

På det stora hela är skivan kanonbra med undantag av några få låtar som man skulle klara sig utan. Det är i princip hela tiden intressant, underhållande och relativt originellt. Ljudbilden påminner bitvis lite om band som Sonic Youth och My Bloody Valentine och fans av dessa band borde definitivt kolla upp denna platta som också varmt kan rekommenderas till de som vill införskaffa någonting från denna tidsepok då amerikansk independentrock var enormt stor och stilbildande.