Kelly Price jobbade länge i skymundan av många av den moderna soulens stora kvinnliga (och i viss mån manliga) stjärnor. Hon skrev, producerade och sjöng bakgrundsstämmor. Efter år av hårt arbete fick hon till slut chansen att släppa en skiva i eget namn. 1998 kom ”Soul of a Woman”, ett nära samarbete med R Kelly, Hiriam Hicks och Ronald Isley, på Island Records. En lovande debut som alstrade hiten ”Friend of Mine”. Men, så mycket mer än lovande var det inte. Låtmaterialet var inte alls så starkt som förväntat.

I och med ”Mirror Mirror” tar Kelly Price ett större helhetsansvar för produktionen. Hon står för komponerandet av nästintill samtliga låtar (R Kelly bidrar med en och det finns även ett par coverspår). Price rötter i kyrkan och gospeln tillåts också blomma ut. Jag kan inte låta bli att jämföra henne med Aretha Franklin. Precis som Aretha har Kelly Price rötterna i gospeln. Precis som Aretha har hon en förkärlek för storslagna ballader. Precis som Aretha älskar hon funken. Precis som Aretha har hon en imponerande röst som klarar att sjunga allt från den svängigaste funken till den allra mest religiösa gospeln. Precis som Aretha har hon en röst jag inte kan få nog av.

Skivan inleds som brukligt på moderna soulskivor med ett ganska fånigt intro. Kelly vaknar på morgonen och har ingen lust att kliva upp. Någon kommer och knackar på dörren och ber henne skynda på. Kelly sätter sig vid spegeln som börjar tala med henne. ”Mirror Mirror”. Jaha.

Lyckligtvis blir det bättre efter det. ”Good Love”, den första egentliga låten, är en lyckligt funkig historia som har alla möjligheter att bli en dansgolvshit. En klockren öppning. Skivan skulle må bra av att par låtar till i samma uppåttempo. Visst, duetten med Method Man, ”Like You Do”, svänger duktigt. Men bortsett från den går det mesta i mellantempo eller lägre. Mängden ballader är något översvallande. Ett par låtar färre hade kanske räckt för att göra ”Mirror Mirror” till ett mästerverk.

Jag vill hålla fram ett par låtar förutom de redan nämnda. Först, den märkligt strukturerade ”Can't Run Away” med fingerknäpp, gurka, akustisk gitarr och groovig orgel, som är en rejäl överraskning. Svänger rejält. Första singeln, den sparsmakade versionen av Shirley Murdocks ”As We Lay” är en rejäl tårdrypare som även den ackompanjeras av knäppande fingrar och akustisk gitarr, men även av storslagna stråkar och symfoniskt slagverk. Dessutom är jag oväntat förtjust i gospelnumret, den avslutande låten ”I Know Who Holds Tomorrow” där Kellys röst får fritt spelrum och endast ackompanjeras av en flygel. Ja, egentligen är det ju inte sista låten. Sist kommer ju den där låten från soundtracket till filmen ”The Hurricane”, men den faller liksom utanför lite. Jag räknar inte den och hade lika gärna kunnat vara utan den i det här sammanhanget.

Kelly Price andra är en skiva som infriar de flesta av de löften som debuten gav. Än har hon inte nått fulländning, men du skulle göra dig själv en otjänst om du lät den här skivan passera obemärkt förbi. Jag kan räkna skivorna jag hört i år som är bättre än den här på ena handens fingrar och ändå få några fingrar över.