Leona Naess debuterar vid 24 års ålder. Och hon gör det på ett sätt som övertygar om att hon är en artist det kommer att bli spännande att följa under många år framöver. ”Comatised” är en varierad men ändå homogen skiva. Den största bristen är längden. 58:21 är alldeles för långt för att det ska hålla hela vägen. Det är få artister som klarar det konststycket. Att göra det med sin debut är ännu svårare.

Anslaget är personligt och tillbakalutat. ”Comatised” bjuder på en lyckad blandning av analogt och digitalt. Akustiska gitarrer ligger ovanpå en väv av programmerade rytmer och diverse percussion. Inledande ”Lazy Days” är ett exempel på en av de lugnare låtarna som fungerar bäst. Produktionen är klanderfri och de musikaliska insatserna likaså.

Den största tillgången är dock hennes röst. Den är väldigt behaglig. Inte otroligt personlig och unik men inte heller slätstruken. Den ligger någonstans mittemellan. Precis som tempot oftast gör. Den spretande ”Lonely Boy” är ett lysande exempel på alla mellantempo-låtar. Rockigast är ”Anything” som är en charmig stöld av riffet från Foo Fighters ”Monkey Wrench”. Gitarrerna är karbonkopior, och till och med trumbreaket hänger med – charmigt.

Som sagt var bjuder ”Comatised” på en väl fungerande helhet, men det är i de lugna låtarna som Leona övertygar mest. Den otroligt vackra gitarrballaden ”Chosen Family” där hennes röst är allra bäst när den nästan spricker. Den ligger tätt, tätt intill både mikrofonen och lyssnarens öra. På ”Northern Star” svävar Leonas röst på tonerna från ett piano och stråkar. Det blir inte mycket vackrare än så.

Summa summarum: en mycket lovande debut.