Om något kan vara lågmält och ändå storslaget, ja då är Electric mucic:s första fullängdare, ”North London Spiritualist Church” det. Så där nedstämt som bara musik med rymd kan låta. Det finns höjd i musiken, sådan höjd som ger lite svindel. För bakom den sorgliga och vackra musiken anar jag något skrämmande. Det pirrar till. Något ligger där och lurar….

Electric mucic är ett skotskt band bestående av Anth Brown och Tom Doyle. De har innan denna skiva bara släppt en singel, ”Freedom Fighter”, som blev något av en kritikersuccé i England. Bandets musik kännetecknas av det komfortabla, inte det obekväma. Vid en snabb genomlyssning ger duon ett rätt slätstruket intryck, men börjar man lyssna upptäcker man vad jag vill kalla höjden i musiken.

Det finns utan tvekan stora utrymmen att röra sig i på ”North London Spiritualist Church”. Sången finns där. Orgeln. Gitarren. Kören. Stråkarna. Vibrafonen. Det mesta säkerligen skapat elektroniskt. Men ljuden ligger där och det känns som att de lever sina egna liv i varje melodi, men fogas samman av något slags episkt tema. De är nästan filmiska i sin musik. Det påminner i det avseendet om Love Olzon, som också är episk i sin lågröstade musik. Där slutar nog jämförelsen med Love….

Electric Music låter snarare som en hybrid av Elliot Smith, Elvis Costello, The Verve (i sina flummigaste stunder) och ett enmanspositiv. Det är mycket märkliga ljud de hittar och använder. Leksakstrummaskiner, opera och telefonröster är några av de samplingar som figurerar på skivan. Samplingar man inte är van att möta i musik av detta slag. Lyssnar man länge blir det alltså inte lättsmält, snarare svårmodigt och lite oåtkomligt.

Skivan innehåller en del intressanta och spännande spår. På ”Baptised By The Piano King” hörs rösten från Bim Sherman, den legendariske reggaesångaren. Det är också i hans studio som skivan är inspelad. ”Baptised By The Piano King” är en av de bättre låtarna på skivan. Skönt vibrafon-spel i god Eggstone-anda. På ”Look so haunted” låter bandet som Duran Duran på nedåttjack, och Electric Music står inte långt efter Costello i ”Electric Music In My Mind”.

Tyvärr blir jag dock bara sövd av den här musiken. Jag finner inget sting. Visst det låter aningen annorlunda, men jag kan inte låta bli att somna. Det finns spänning i musiken, men jag kan inte riktigt använda den för att bli upphetsad över ”North London Spiritualist Church”. Det är coolt, men inte så bra som jag väntat. Det låter lite för mycket hopkok, och blir tyvärr aningens för pretentiöst. Det här går säkert hem i obskyra inne-kretsar, men inte hos mig. Trots rymden och höjden känner jag mig blasé.