Ett av Sveriges mer kända ska-band är tillbaka med ett nytt album; ”Too Much of Everything”. Utan tvekan ett efterlängtat album, och det är med en del förhoppningar i bagaget som jag lyssnar på de elva spåren.

Liberator började sin bana som ett live-band i Malmö någon gång runt 1994. Då, som nu, blev deras kännetecken deras glädjefyllda och intensiva framträdanden på scen. Då var man framförallt ett coverband som lirade gamla kända ska-bitar (ex. Madness). Men ska-scenen i Sverige var på väg upp med band som Chickenpox och Stiff Breeze. Ganska snart blev bandet draftade till Burning Heart Records, och första fullängdaren ”This Is” släpptes 1996. Jag blev dock uppmärksammad på bandets kvalitéer först genom ”World Wide Delivery” 1998. Utan tvekan en skön partyplatta med storhiten ”Kick the Bucket”.

Två år senare skall då Liberator med sångaren Robert Ylipää i spetsen upprepa bedriften och framgången från '98. Man lyckas här, och falierar där. ”Too Much of Everything” är en ojämn platta utan att för den skull bli tråkig.

Liberator har rockat till sig. Skivan är klart mer rock än de två tidigare fullängdarna. Det är nästan kamp mellan gitarrerna och blåssektionen på skivan. Envist kämpar blåssektionen på mot Daniel Mattsons och Kalle Kåks (Kåks producerar, men gästar på en del låtar) gitarrer. De gör det bra, och resultatet blir en svängig ska med duster av klassisk punkrock. Bidragande till känslan är Ylipäs röst. Sådär på gränsen till falsk gör den underverk med bandets låtar.

Första delen av skivan innehåller fem topplåtar på rad. Riktiga rökare som får en att spritta lite med tårna. ”Everybody Wants It All” är politiskt svidande kritik, men passar också att svänga till. För att inte tala om spår fem ”Lucky Idiot”. Ledsamt nog klarar inte Liberator det tempot rakt igenom.

Slutet av skivan känns mer burkig och lite för långsam. Man tappar tempo och klarar inte riktigt av det. Dessutom med tanke på burkigheten så känns det som om producenten antingen glömt de sista låtarna eller helt enkelt överproducerat dem. Enda ljusglimten på andra hälften av skivan är gospeldängan ”Get Yourself Together”. En sådär mysig gospellåt med värsta körarrangemanget, och lite blås som skulle få Cindy Peters att gå i taket av glädje.

På det hela taget acceptabelt. Kanske skulle man gjort en maxi av de första låtarna, det hade varit en av de bästa i år. Garanterat. Som helhet är det dock ingen klassiker.