Ingen blev gladare än jag när Rockparty för någon vecka sedan meddelade att Outsidaz var klara för årets Hultsfredsfestival. Förvisso var genren redan då väl täckt med mängder av intressanta svenska och nordiska artister men att få se en schysst amerikansk hiphopakt är aldrig fel. Att det sedan blev just Outsidaz gör bara min glädje än större.

Jag ska ärligt erkänna att jag för ett par veckor sedan inte hade någon större koll på vilka Outsidaz var. Jag hade läst namnet i förbigående i någon artikel och kanske även hört det nämnas men mer än så var det inte. Men så dök deras EP ”Night Life” upp på kontoret och sedan dess har den gått varm i min CD-spelare. Även om den nu inte knockar mig, vilket den gjorde de första gångerna, blir jag fortfarande lika lycklig varje gång jag hör den. Huvudet börjar okontrollerat nodda fram och tillbaka i takt med beatsen, armarna får eget liv, söker sig upp i luften och börjar veva samtidigt som det blir omöjligt att sitta still. Musiken tar över min kropp. Jag kan inte förhindra det och jag älskar det.

De ansvariga för mitt beteende är alltså Outsidaz, ett nio man starkt hiphop-kollektiv från New Jersey. ”Night Life” är förvisso deras debut-EP men det finns medlemmar i Outsidaz som tidigare jobbat med både The Fugees och Method Man. Men nu är det alltså dags för Outsidaz själva att kliva in i rampljuset och det gör de med besked. De sällar sig till skaran av hiphopakter som kommit med imponerande debuter i år. Både Screwball, D.I.T.C. och nu senast Dilated Peoples har släppt mycket bra skivor i år men Outsidaz lyckas faktiskt slå dem alla. ”Night Life” är så bra att jag redan nu vågar utnämna den som en het kandidat till årets hiphopskiva. Den blir inte lätt att slå.

Outsidaz förenar stenhårda beats och souliga funkiga hookar med stundals näst intill spöklika och hotfulla ljudbilder och lyckas få det hela att svänga som om det vore den naturligaste saken i världen. När de sedan nästan alla visar sig vara riktigt vassa MC:s är det bara att kapitulera. Något som visar sig inte minst i ”Rush Ya Clique” där Eminem, som en gång i tiden faktiskt var en del av kollektivet, gästar. Pace Won, Zee, Axe och alla de andra gör en minst lika bra, om inte bättre, insats än den notoriske snabbrapparen där.

Tonfallet är hårt men inte aggressivt och texterna flödar med en lekfullhet, humor och intensitet som ibland nästan snuddar vid ragga men ännu oftare påminner om en Busta Rhymes i toppform. Attityden hos Outsidaz kanske är hardcore men de tar inte den lätta vägen och kör gangstaprylen fullt ut utan levererar istället kaxiga men också smarta och roliga rhymes. Men även om de inte är hotfulla i sina texter finns det ändå en känsla i deras låtar som gör att man inte känner sig helt säker. Det är som om det ligger något och lurar under ytan. Något som väntar på att explodera. Spooky.

Men det är något man snabbt slår bort när man inte kan låta bli att ryckas med i det groove de bygger upp. Att sedan refrängerna i flera fall får mig att vilja sjunga eller rättare sagt vråla som den värsta Flipmode Squad-medlem gör inte saken sämre.

Dessutom är det väldigt skönt att få höra en hiphopskiva som klockar in under halvtimmen. Outsidaz har skippat alla onödiga skitz mellan låtarna utan istället helt fokuserat energin på EP:ns sju spår. En prioritering fler artister borde fundera på att göra.

”Night Life” är helt enkelt ett lysande exempel på hur bra hiphop kan vara när ambition och kretivitet förenas på ett klockrent sätt. Outsidaz har gjort en skiva som får mig att bli lycklig varje gång jag hör den. Det är stort.

Snart står de på scen. Vi ses längst fram.